Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fnysen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
i skolhuset. Men nya motigheter mötte. Och om
han det oaktadt i hela sitt lif förblef sin vana trogen
och blinkade till för hvart fagert ansikte, som han
mötte — och fagra voro de alla, då de buro kjol
— så blef det dock stört omöjligt för honom att
själf kunna göra intryck på någon, och inte frågade
han stort efter det heller, tror jag.
Den stackars Fnysen blef enögd!
Det gick kvickt nog, må veta, och enkelt till på
samma gång. Han stod en dag ute på sin ved-
backe och högg stubbar och risved, och hur det nu
bar till så flög en splint in i ena ögat på den
stackarn. Det blef skrik af, ty ondt gjorde det
förstås, och hjälpsamt folk skjutsade honom så fort
som möjligt till staden, där han fick ligga både
länge och väl innan allt blef bra igen. Men då var
ögat kaputt också och han hade bara ett kvar.
»Gud ske lof! » sade Fnysen ibland efteråt. »Gud
ske lof att jag fick ha’et i nära 50 år ändå!»
Så tog han emot den olyckan!
En olycka kommer sällan ensam, säger ordspråket,
och så blef det ock här, fastän den för Fnysen denna
gång mera liknade lyckan än olyckan. Det var
nämligen icke nog med att han mistade sitt ena
öga, han mistade också sin Greta, och hastigt gick
det med. Och sörjde han öfver det ena, så gladdes
han just inte öfver det andra, som man eljes skulle
kunnat tro, och orsaken härtill var väl den, att —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
