Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Snällseglare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 SNA
SNÄLLSEGLARE, m. 3. Fartyg, som seglar
ovanligt fort.
SNÄLLSKOTTSPOLE, m. 2. pl. — spolar.
Se Ryckverk.
SNÄLLSKR1FNING, f. 2. Se Snabbskrifning.
SNÄLLSKRIFVARE, m. S. Sc
Snabbskrif-vare.
SNÄLLT, adv. (fam ) 1) Snabbt. Spring s.
dit, — 2) Skickligt; äfv. flitigt, läsa s. — 3)
Beskedligt. Silla s. slilla.
SNÄLLVAGN, m. 2. Vagn, som genom
mekanism drifves myckel fort.
SNÄLLVÅG, m. 2. Se Besman, Pyndare.
SNÄPPA, f. 4. Flyttfågelslägte af Vadarne
med smal, nästan trind näbb. Totanus. Gråbenl
S., 9 x/2 tum lång, ofvan mörkbrun, sljerten hvit
med svarta band, myskluktande. T. ocbropus.
Sc f. ö. Drillsnäppa, Kärrsnäppa, Glutlsnäppa.
SNÄPPARE, m. 5. Ett slags verktyg,
hvar-mcd åderlåtning verkställes.
SNÄRJA, snä rrja, v. a. 2. (Har i impf.
Snärjde och Snärde; sup. Snärjl och Snärt; part,
pass. Snärjd o. Snärd; ä långt.) Betyder
egentligen: Fånga i snara. 4) Inveckla någon i band,
tåg, rep, så alt han ej slipper lös. Brukas mest
rcflexivt. Hästen har snärjl sig i grimskaflel.
— 2) (fig.) Listeligen narra, bedraga, förleda;
narra till moisägclse, tvetalan; listeligen beslå med
osanning; emot någon anföra ens egna ord eller
handlingar, för att Öfverbevisa. vederlägga, fälla
honom. S. någon med lisl. S. någon med dess
egna ord. Jag [rågade, för all s. honom.
Låta s. sig. Vara snärjd i kärlekens garn.
— S-ndc, part. akt. S. frågor. —
Snärjande, n. 4.
SNÄRJGRÄS, n. 5. örten Galium Aparine,
hvars blad och frön snärja sig fast vid berörande
föremål.
SNÄRP, n. Ä. 4) Se Agnborsl. — 2) Ettslags
hästsjukdom.
SNÄRPA, f. 4. (jäg.) Se Rännkula.
SNÄRT, snä’rrt, m. 2. 4) Den af tråd eller
silke flätade yttersta ändan af en piska, hvilken
isynn. bidrager till smällarna. — 2) Släng, slag,
då man träffas af en pisksnärt eller något dylikt.
— 3) (fig. fam.) Stickord.
SNÄRTA, v. a. 4. (isl. Snerla, vidröra) 4)
Gifva någon en pisksläng, sä att endast snärten
träffar, och på del sätt, alt man i samma
ögonblick åler häftigt rycker åt sig piskremmen; äfv.
på samma sätt gifva en släng af något smalt,
böjligt och snibbigt, så alt endast snibben Iräffar. —
S. Wll en, säges i samma mening. — 2) (fig. fam.)
Gifva stickord.
SNÄRTA, smfrrta, f. 4. (af Snerl, smärt)
Smärt och smal, ung flicka. Säges dels skämtvis
i hvardagslal. dels föraktligt.
SNÄSA, v. a. 2. Med hårda ord tilltala,
af-visa, afspisa; hvasst förebrå. S. någon. Han
blef illa snäst. S. af, se Af snäsa. S. Wll, på
ett snäsigt sätt tilltala. — Snäsande, n. 4.
SNÄSIG. a. 2. Fallen för alt snäsa. Han är
alltjemt så s.
SNÄSIGHET, f. 3. Fallenhet för att snäsa
andra.
SNÄSIGT, adv. På ett snäsigt sätt, med
snäsor. S. svara, tilltala någon.
SNÄSOR, f. 4. pl. Hårda, arga, bitande ord
och utlålelser, Inasst förebrående ord. — Syn.
Snubbor.
SNÖ, m. sing. I luften frusna, nålformigt, till
sexsidiga, hvita stjernor kristalliserade vallendun-
SNÖ
ster, som nedfalla på jordens yta. Röd s., som
fålt röd färg genom reflexion af morgon-och
afton-rodnaden* röda ljus, cller genom röda växter, som
växa i snön, cller ock genom infusionsdjur. Den
eviga s-n, snö, som ligger så högt Öfver
hafs-ylan, alt den aldrig kan smälta. (Fam. talesätt)
Den s-n som föll i fjol, det framfarna. (Ordspr.)
Del som göms i s., kommer upp i tö, allting
kommer en gång i dagen. — Ss. S-aktig,
-be täckt, -blandad, -hög, -höljd, -hvil,
-lik, -smältning.
SNÖA (uttalas vanligen: snöga), v. impcrs. (isl.
Snioa) Säges om den naturföreteelsen, då till snö
frusna valtcndunsler falla ur luften. Del s-r. S.
igén, fyllas med. tillspärras af fallen snö. Del
s-r i’n, snön drifves, faller in. S. ned, falla tält
som snö. S. néd, (aktivt) Öfvertäcka med snö,
kasta mycket snö på någon eller någoL —
Snöande, n. 4. [Snöga.]
SNÖBAGGE, m. 2. pl. — baggar. En insekt,
som ofta träffas på snö. Telephorus fuscus.
SNÖBERG, n. 3. Ofantlig drifva af snö.
SNÖBLIND, a. 2. Bländad af solens återsken
ifrån den hvita snön.
SNÖBOLL, m. 2. 4) Hopkramad snö af
rund-aktig form. Kasta s-ar på någon. Kasla s.,
pä lek kasla sådana bollar på hvarandra. — 2)
Den hvila, snöboll-lika blomman af buskväxten
Viburnum Opulus. Sjelfva växten kallas äfven
S-ar. — 3) En sort bakelse.
SNÖD, a. 2. (gam. o. bibi.) Betyder
egentligen : Blott och bar; behöfvande. 4) Fåfänglig.
Du s-a vcrld, farväl! — 2) Elak, dålig,
föraktlig, usel.
SNÖDRIFVA, f. 4. Hög af hopdrifven snö.
SNÖDROPPE, m. 2. pl. — droppar. Se
Snö-hvila.
SNÖFALL, n. S. Händelsen alt ganska
mycket snö på en gång faller.
SNÖFLA, v. n. 4. (af Snuf, näsa) Tala genom
näsan med ett oredigt, ganska obehagligt ljud,
som uppkommer deraf, att näsborrarne äro mer
eller mindre täppta. — Snöflande, n. 4.
SNÖFLAGA, f. 4. Ganska stor snöflinga.
SNÖFLARE, m. 3. En, som snöflar.
SNÖFLINGA, f. 4. Flera till ett
sammanhäftade snökristaller.
SNÖFLOCKA, f. 4. Stor snöflinga.
SNÖGA, se Snöa.
SNÖGIG, se Snöig.
SNÖGLOPP, n. 3. Regnblandad snö. som faller.
SNÖGRÄNS, m. 3. Den olika höjd öfver
haf-vet, hvarvid den eviga snön först träffas, cller
ofvanför hvilken allt är betäckt med snö, till och
med under sommaren.
SNÖGUBBE, m. 2. pl. — gubbar. Af snö
formad figur, liknande en menniska.
SNÖHVITA, f. 4. Ört med hvita blommor,
som blommar först om våren. Galanthus nivalis.
SNÖIG, a. 2. Full, betäckt, öfverhöljd med
snö. [Snögig.]
SNÖKLOCKA, f. 4. Se Snöhvita.
SNÖKLÄDD, a. 2. (fig. poet.) Öfverhöljd med snö.
SNÖKOFVA, -kå’va, f. 4. Se Snöflaga.
SNÖKRISTALL, m. 3. Sexsidig stjerna af snö.
SNÖLILJA, f. 4. Se Snöhvita.
SNÖLJUS, a. 2. (föga brukl.) Ljus till följe
af snöns hvila färg. En s. natt. Del är s-t.
SNÖLOPPA, f. 4. En borstsvansad insekt,
som lefver på snön om vintern. Podura nivalis.
SNÖLÄRKA, f. 4. Se Snösparf.
SNÖMOLN, n. K. Moln, som medför snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
