Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Rådbråkning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÅD
eller trötthet. — 2) (fig.) R. ett språk, tala det
mycket illa. R. ett namn, ett ord, vanställa,
förvrida det i tal eller skrift. —
Rådbråkande, n. 4. [Råbråka.]
RÅDBRÅKNING, f. 2. 1) Ett slags straff, då
delinqventens bröst, armar och ben krossas medelst
ett litet hjul eller en klubba, hvareftcr kroppen
flätas på ett hjul. — 2) (fig.) Vrängning,
förvrid-ning. R af ell språk. [Råbråkning.]
RÅDD, se Råda.
RÅDEL1G, m. fl., se Rådlig, &c.
RÅDFRÅGA, v. a. 4. Begära råd af. R.
någon i en sak. — Syn. Rådföra sig med. —
Rådfrågande, n. 4. o. Rådfrågning, f. 2.
RÅDFÖRA SIG, v. r. 2. R. sig med, se
Rådfråga. Man bör alltid r. sig med dem, som
äro klokare.
RÅDGIFVANDE, a. 4. Som gifver råd.
RÅDGIFVARE, m. S. -VERSKA, f. 4. En,
som gifver råd. — I fem. brukas äfv.
Rådgif-v ar in na.
RÅDGÖRA, v. n. 2. (böjes som Göra) R. med
någon. Öfverlägga med honom, för att inhämta
dess råd, i en angelägenhet. R. med någon om
en sak. R. med sig sjelf, öfverlägga. — Syn.
Rådpläga. — Rådgörande, n. 4.
RÅDHUS, n. B. Offentlig byggnad i en stad,
der rådhusrätten har sina sammanträden.
RÅDHUSRÄTT, m. 3. Benämning på den
bögre domstolen i stad. Den lägre kallas
Kåm-nersräit. R. beslår af borgmästare och rådmän.
RÅDIG, a. 2. Som vet att finna råd, utväg,
när så behöfves. En r. man.
RÅDIGHET, f. 3. Egenskapen att vara rådig,
lätthet att finna utvägar.
RÅDJUR, n. B. Djur af Hjortslägtet, mindre
än hjorten, i Sverige ej större än ett får, men
med högre fötter och grågul färg; har
gaffelfor-miga horn, men nästan ingen svans. Cervus
Ca-preolus. — Ss. R-sha g el, -shår, -sjagt,
-skött, -sskinn, -sstek.
RÅDJURSHAGEL, n. 5. Ett slags hagel, som
begagnas vid rådjursjagt
RÅDJURSKALF, m. 2. pl. — kalfvar. Ej
ännu fullväxt rådjur.
RÅDKAMMARE, m. 2. pl. — kamrar. Se
Råds för samling.
RÅDLIG, a. 2. Som är alt tillråda, tillstyrka.
Del vore r-l alt försöka. Del är ej r-l all gå
dit. Eli sådant sleg vore ej r-t. Del r-asle
är all vänta. — Syn. Tjenlig, Nyttig, God.
RÅDLÄGGA, v. n. 2. (böjes som Lägga) Se
Rådgöra.
RÅDLÖS, a. 2. Som icke vet sig någon råd,
ej kan hitta på någon utväg.
RÅDLÖSHET, f. 3. Brist på rådighet.
RÅDMAN, m S. pl. — män. Bisillare i
rådhusrätt. — Ss. R-sval.
RÅDPLÄGA, v. n. 4. Se Rådgöra. Säges
isynnerhet om en öfverläggande församling,
hvaremot Rådgöra brukas mer om enskilia
Öfver-läggningar.
RÅDPLÄGNING, f. 2. öfverläggning om en
sak. Jfr. Rådpläga.
RÅDRUM, n. B. Tid alt rådgöra, att fråga
sig till råds, att öfverlägga. Hafva r. Lemna
mig r. all länka öfver saken. — Syn.
Betänketid, Betänkningstid, Besinningstid.
RÅDSAL, m. 2. Sal, der en rådsförsamling
båller sina öfverläggningar.
RÅDSEMBETE, n. 4. En rådsherres, ett
riksråds eller statsråds embele.
RÅH 303
RÅDSFÖRSAMLING, f. 2. Församling af ilera
om allmänna angelägenheter rådslående personer.
RÅDSFÖRVANDT, m. 3. (gam.) Se Rådman.
RÅDSHERRE, m. 2. pl. — herrar. Medlem
af en rådsförsamling, isynnerhet ett regeringsråd.
RÅDSLAG, n. B. 4) Hvad som rådes,
till-styrkes, beslutas. Onda r. Motverka ens r. —
Syn. Råd, Beslut, Plan, Afsigt. — 2)
öfverläggning. Under deras r. hände, all...
RÅDSLEDAMOT, m. 3. pl. — möter.
Medlem af en rådsförsamling.
RÅDSLÅ, v. n. 3. (böjes som Slå) Öfverlägga
om enskilta eller offentliga angelägenheter. —
Syn. Rådgöra, Rådpläga. — Rådslående, n. 4.
RÅDSPERSON, rå’dspärrsön, m. 3. Ledamot
af en rådsförsamling.
RÅDSTUFVA ell. RÅDSTUGA, f. 4. (uttalas
i dagligt tal: råddstu ell. rå‘stu, samt skrifves
ofta förkortadt: Rådslu) Se Rådhus.
RÅDSTUFVUBETJENT, m. 3. (uttalas
vanligen: rå’slubetjä’nt) Rätlsbetjent vid en
rådstuf-vurätt. — Skrifves äfv. Rådslugubetjent.
RÅDSTUFVUDAG, m. 2. (uttalas vanligen:
rå’studåg) Dag i veckan, då rådstufvurätten har
sammanträde. — Skrifvos äfv. Rådslugudag.
RÅDSTUFVUMÅTT, n. B. (uttalas vanligen:
rå’stumå’lt) Likaremått, som förvaras på
rådsluf-van i cn stad. — Skrifves äfv. Rådslugumåll.
RÅDSTUFVURÄTT, m. 3. (uttalas vanligen:
rå’sturä tt) Sc Rådhusrätt. — Skrifves äfv.
Råd-slugurätl och Rådsluräll.
RÅDSTUFVUSAL, m. 2. (uttalas vanligen:
ra stusål) Sal i ett rådhus, der rådhusrätten
sammanträder. — Skrifves äfv. Rådslugusal och
Råd-slusal.
RÅDSVÄRDIGHET, f. 3. En rådsherres, ett
riksråds eller statsråds värdighet.
RÅDVILL, a. 2. Se Villrådig, Rådlös. —
Rådvill hel, f. 3.
RÅEGG, m. 2. Små, nästan omärkliga
partiklar af stål, hvilka finnas qvar på eggen af en
knif, sedan den blifvit slipad, och som måste
borttagas, innan man begagnar sig af den. [Råägg.]
RÅG, m. sing. Allmänt kändl sädesslag.
Se-cale cereale. — Ss. R-a æ,-blomma,-brodd,
-fäll, -gärde, -halm, -korn, -mjöl,
-mjölsgröl, -stånd, -sådd, -säde.
RÅGA, v. a. 4. Fylla råge på (ett mått, kärl).
R. etl mått, en korg. R. ell glas, fylla det till
brädden. — R-d, part. pass. R-l mål, då måttet
bör rågas. (Fig ) I r-dt måll ell. mål, rikligen,
ymnigt, •
RÅGA, f. sing. o. RÅGE, m. sing. Hvad som
lögges, fylles på uppöfver kanterna af clt mått,
ett kärl, o. s. v. (Fig.) Till r. på olyckan, att
dess mer Öka olyckan
RÅGATA, f. 4. Se Rågång.
RÅGBLOMMA, f. 4. ört, som har sitt namn
deraf, alt, när den blommar, bonden anser tiden
inne för rågens såning. Draba verna.
RÅGET, rå jét, f. 3’ pl. — gelter. Honan af
rådjursslägtet.
RÅGRANNE, m. 2. pl. — grannar. Person,
hvarsjigor gränsa intill en annans.
RÅGÅNG, m. 2. Uppgången ägoskilnadslinie.
Gå upp r-en emellan tvenne ägor. Upphugga
r. Den jorden ligger inom min r., på mina
ägor.
RÅHET, f. 3. 4) Egenskapen alt vara rå
(okokl, ostekt; obercdd, oarbetad). — 2)
Fuktighet. — 3) (fig.) Brist på vett, hyfsning, seder. **
Syn. Grofhet, Okunnighet, Plumphet, Fäaktig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
