Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Löda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖD
LÖDA, v. a. 2. (af Lod, bem.40) Förena tvenne
metalliska ytor af samma eller olika slag,
derigenom att man bringar en annan smält metall
(Lod) emellan dem och låter denna stelna. X.
fast. L. ihop, se Hoplöda. L. pa, vid,
vid-fäsla geoom lödning.
LÖDARE, m. 3. En, som löder.
LÖDBULT, m. 2. Se Lödkolf.
LÖDDER, m. sing. Skum. Säges iaynn. om
bäslar, skummiga af svett. Har f. ö.
sammansättningen Säplödder.
LÖDDRA, f. 4. (skepp.) öga af ett tåg,
in-splitsadl i ett segels lik.
LÖDDRA SIG, v. r. 1. Blifva löddrig.
Såp-vallnel l-r sig.
LÖDDRIG, a. 2. Skummig. Säges om hästar
och såpvatten. Rida en häst l.
LÖDFETT, n. sing. Blandning af hopsmält
harts och talg med litet stött salmiak, hvarmed
man öfverdrager kanterna af förlennt bleck, som
skall lödas.
LÖDIG. a. 2. (af Lod) En mark l. kallades
fordom en verklig silfvermark, till skilnad ifrån
en mark räknad, eller sådan som den förekom
i allmänna lifvet. Numera brukas ordet endast i
vissa sammansättningar, för alt beteckna halten
af rent silfver, särdeles i de legeringar deraf med
koppar, hvilka användas till mynt och
arbelssilf-ver, l. ei.: Femlonlödigl kallas silfver, om
marken (46 lod) beslår af 13 lod rent silfver och 4
lod koppar.
LÖDIGHET, f. 3. Hallen af rent silfver. Jfr.
Löd ig.
LÖDJA, lö’ddja, f. sing. Kort fårull.
LÖDJERN, n. 3. Stor lödkolf, vid ändan
klgelformig, med afrundad spels.
LÖDKOLF, m. 2. pl. — kolfvar. Verktyg,
som begagnas till lödning af smärre pjeser,
bestående af ett stycke smidd koppar, fästad! vid
en jernten, hvilken sitter i ett skaft af träd.
LÖDLAMPA, f. 4. Lampa, som begagnas vid
lödning.
LÖDNING, f. 2. Arbetet och förfarandet, då
man löder.
LÖDPANNA, f. 4. Panna, som begagnas vid
smärre pjesers lödning.
LÖDTÅNG, f. 3. pl. — tänger. Ett slags
liten lång, som användes vid lödning.
LÖDUGN, m. 2. "Särskilt ugn, hvari vid
lödning lödkolfvarne upphettas.
LÖF, n. 5. 1) Blad på träd. L-ven spricka
ut Träden få L, fälla l-ven. Repa L, från
qvistar afrepa de vidsitlande löfven. — 2) (i sing.,
kollektivt) a} Samlcliga löfven på ett träd.
Träden fälla sill l. Alll l-vel på del trädet är
offallet. — b) Aftagna qvislar och smärre grenar
med vidsitlande löf. Bryta l., afbryta dylika
qvistar. Pryda med l. L. Ull vinterfodring
för boskap. Föda boskap med l. Hacka l.,
af vissa slags löfträd (björk, asp) afhacka löfqvistar
till vinterfoder åt kreatur. — 3) (nal. hisl.) Del
vandrande L-vel, se Bönsyrsa. — Ss. L-lik,
-rik, -rikhel;
LÖF, n. 3. (i lägre språket) Lösaktig
qvins-person.
LÖFBAD, n. 3. Så kallas, då hela kroppen,
utom hufvudet, nedbäddas i färskt och ungt
björk löf.
LÖFBINDA, f. 4. örten Polygonum
dumeto-rum.
LÖFFRÖ, n. 4. Se Löfgroda.
LÖF 61
LÖFFÄLLNING, f. 2. 4) Löfvens årliga
affal-lande. — 2) Tiden derför.
LÖFGREN, f. 2. Afhuggen gren med ännu
friska löf.
LÖFGRODA, f. 4. Lilen art af Grodsläglet,
af vacker färg, med spensliga former och lifliga
rörelser; vistas på löf, helst hasselbuskar. Hyla
viridis.
LÖFHACKNTNG. f. 2. Löfqvislars afhackning
till vinterfoder för kreatur.
LÖFHVALF, n. 5. 4) Löfrika grenar af
växande träd, då de med hvarandra bilda liksom ett
hvalf. — 2) Hvälfd betäckning af löf (2, b), t. ex.
i en löfsal.
LÖFHYDDA, f. 4. Hydda, gjord af löfqvistar,
flätade mellan stänger och läklen.
LÖFHYDDOHÖGTID, m. 3. En af Judarnes
tre stora kyrkfesler, då alla personer af mankön
borde infinna sig i Jerusalem; firades en hel vecka,
under hvilken lid Judarne bodde i löfhyddor eller
smyckade sina boningar med löf, till åminnelse
deraf, all deras förfäder i 40 år hade boll uti
hyddor.
LÖFJA, f. 4. Se Sengångare.
LÖFJERSKA, f. 1. (af fordna ordet Lef, Lif
ell. Lof. besvärjelse) Besvärjerska, trollqvinna.
LÖFKNOPP, m. 2. Knopp, som innesluter ett
blifvande löf.
LÖFKOJA, f. 4. Se Löfhydda.
LÖFKOJA, se Levkoja.
LÖFKRYPARE, m. 3. Insekt af
Skinnbaggarna, röd med svaria fläckar; lefver utaf saften
af afTallna lind- ocb almlöf. Lygæus aplerus.
I .ÖFKÄRFVE, m. 2. pl. — kärfvar. Kärfve
af lorkadl löf till foder.
LÖFMASK, m. 2. Larf, som uppehåller sig
pä löf.
LÖFMOSSA, f. 4. (bot.) L-ssor, en familj af
Mossorna. Bryaceæ.
LÖFNING, f. 2. Handlingen, då man löfvar.
LÖFRUSKA, f. 4. Afhuggen mindre gren med
sitt löf.
LÖFSAL, m. 2. 4) Med löfhvalf öfvertäckt
hviloplals i trädgårdar o. s. v., inuti försedd med
bänkar eller sälcn, stundom äfven med bord. —
2) Dylik hvälfd hviloplals, för tillfället gjord af
löfqvistar, flätade mellan slänger och läktcn.
LÖFSKOG, m. 2. Skog af löfträd.
LÖFSPRICKNING, f. 2. 4) Löfvens årliga
ut-sprickning. — 2) Tiden derför.
LÖFSTRÖ, v. a. 2. Beslrö med löf.
LÖFSÅG, f. 2. Ett slags liten, fint landad,
myckel smal såg, som begagnas, då ornamenter
skola utskäras.
LÖFSÅNGARE, m. 3. Benämning på Iredje
afdelningen af Sångareslägtet bland fåglarna.
LÖFTE. lö fTte, n. 4. 4) Muntlig eller
skriftlig försäkran, hvarigenom man förbinder sig all
göra eller säga något. Gifva någon l. om en
sak. Han har gifvit mig sill l. all göra del.
Slå vid, hålla sitt l., göra som man lofvat.
Bryta sill l.. se Bryta. Taga l. af någon om
en sak, förmå honom alt gifva sig löfte derom.
Jag har hans L. han har gifvit mig sitt löfte.
— Syn. Löfven, Tillsägelse. — 2) Helig
försäkran inför Gud, hvarigenom man förbinder sig att
göra någol, som tros vara honom behagligt, ulan
all af budorden vara föreskrifvet. Göra Gud cll
l. om evig kyskhet. — Bildar
sammansättningarna: Orilens-, Kloster-, Munk-, Fattigdoms-,
Kyskhelslöfte. — 3) Föresats alt göra eller af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
