Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - Jättekast ... - K - K ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
000
JÄT
KAB
JÄTTEKAST, n. 5. Så kallas stora enstaka
stenar, dem trollen sägas i forntima hafva kastat
bort åt någon kyrka, när de blifvit vredgade öfver
klockljuden.
JÄTTEKRIG, n. 5. 1) Krig emot jättar. —
2) Ofantligt stort krig, t. ex. Europas emot
Napoleon.
JÄTTEKULA, f. 4. Håla, kula, der en jätte
tros hafva haft sin boning.
JÄTTELIK, a. 2. Till storleken liknande en
jätte. En j. man, växt.
JÄTTEMUSSLA, f. 4. Den största af alla
bekanta musslor, stundom 5 fot lång och af 600
skålpunds vigt; skalet ofta 6 tum tjockt; ätlig; finnes
i Röda och Indiska Hafvet. Tridacna gigas.
JÄTTEORM, m. 2. En art af ormslägtet Boa.
i Sydamerika, 40 fot lång; vistas vid vatten. Boa
murina.
JÄTTEPOLYP, m. 3. En art Polyp, 5 lill 6
fot lång, med rund kropp, 8 fångarmar. 6 gånger
så långa som kroppen och tjocka som en
mansarm. Finnes i Europeiska haf. Octopus
vul-garis.
JÄTTEPUMPA, f. 4. En art af Pumpornas
slägte, som väger ända lill 42 pund. Cucurbila
maxima.
JÄTTEQVINNA, f. 4. 4) Qvinna af jältarncs
slägle. — 2) Ovanligt lång qvinna.
JÄTTESKAPNAD, m. 3. Se Jättegestalt.
JÄTTESKÖLDPADDA, f. 4. En art
Sköldpadda. i tropikbafven, 6 till 7 fot lång och lodi
till 800 marker tung. Chelonia Midas.
JÄTTESPÄR, n. S. Så kallas de, fotspår af
menniskor liknande, urgröpningar i berghällar,
hvilka flerstädes anträffas.
JÄTTESTEG, n. 6. Ytterst långt steg.
-(Fig.) Gä med j, lill målet, utomordentligt fort.
JÄTTESTEN, m. 2. Se Jättekast.
JÄTTESTOD, m. 3. Bildstod af
öfvermensk-lig storlek.
JÄTTESTUGA, f. 4. Så kallas af allmogea
de urgamla grifllemningar. hvilka tillförene
io-bcgrepos under del gemensamma namnet
Kummel. men numera kallas, dels Halfkorsgrafvar, deb
Dyrehus.
JÄTTESTYRKA, f. 4. öfvermensklig, högst
ovanlig styrka,
JÄTTETALL, f. 2. Elt slags Tall i
Califor-nien, med en fot långa barr; anses vara det bögsu
af alla träd. Pinus lamberliana.
JÄTTINNA, f. 4. Se Jätleqvinna.
JÖNS, nom. prop. m. 2. 4) Mansnamn,
sammandraget af Johannes. — 2) (fam. skamlv.) J.
ell. Hummer J., dum menniska.
JÖSSE, fam. i st. för Jöns.
K.
De ord, som ej finnas under K, sökas under C.
K, kå, n. 4. 4) Elfte bokslafven i alfabetet.
q) Har elt liårdl ljud i de flesta ord, nämligen:
n) Näst framför a, o, u, å, l. ex.: Kanna, kor,
kunna, kål. Undanlag: Skarlakan, marskalk,
menniska, menniskor, i hvilka ordet sk läses
som sch. — £) Framför en annan konsonant i
samma slafvelse, l. ex.: Klappa, knä, kräla,
riksdag, vakt. — /) I slutet af ord och
grund-stafvelser, l. ex.: Ek, eken, vacker. — b) K
uttalas som ij framför e, i, y, ä, ö i samma
grund-slafvelse, t. ex.:’ Kedja, killing, kyla, källa,
köra. — Anm. K bibehåller silt hårda ljud, om
e, i ej tillhöra grundsiafvelsen, l. ex.: Rik-e,
vik-il, sak-en; likaså i orden Orkester, kör
(chorus). — c) K framför j uttalas i ordet
Kjortel som Ij. — d) I orden Skjorta, Skjul, Skjuta,
Skjuls uttalas skj som sch. — 2) Ljudet, som
uppkommer, då bokstafven k uttalas. — Man
säger äfven k-ljud. — 3) Förkortningar: Kl. =
klocka.
K A BAL, se Ca bal.
KABALERA, v. n. 4. Slämpla, förehafva
komplotter.
KABBALA, kabbala, f. sing. (hebr. Kabalah)
4) Judarnes religiösa traditioner. — 2) Deras
hemliga teologi, såsom motsats lill Talrnud eller den
offentliga.
KABBALIST, –fsst, m. 3. En, som
studerat och är kunnig i kabbala.
KABBALISTISK, a. 2. Som tillhör eller har
afseende på kabbala. K. tolkning af bibeln.
K-a tecken.
KÄBBEL, se Kabel.
KABBELSJÖ. m. 2 (sjöt.) Sqvalp. som
uppkommer på hafsytan, då vind och ström äro
motsatta.
KABBELÖK, m. 2. ell. KABBELEKA, f. I.
Ört med gula blommor, vid käll- och
bäckran-nilar. Caliha paluslris. Kallas vanligen Kalflekt
KABBLA, v. n. 4. (sjöt.) Sjön k-r, vågorna
bryta sig emot hvarandra.
KABEL, kåb’l, m. 2. pl. — kablar, (skepp.)
Kabelslagel låg, som begagnas vid varpning: i
allm. hvarje, kabelslaget tåg. [Käbbel.]
KABELGARN, kåb’lgärn, n. 6. Grofva
hamp-trådar, hvaraf tågvirke förfärdigas.
KABELGATT, n. 5. (skepp.) Förvaringsplau
på fartyg, för block, låg, m. m.
K ABEL JO. kåb’ljo, m. sing. (T. KaMjaw
Insaltad Storlorsk (Gadus morrhua). [Kabi!]^
Kabbiljo, Cabiljo.]
KA BELLA R1UM, kabällåriumm, n. 3. pl. —
rier. (skepp.) Tåg eller ketting, som på
örlogs-fartyg begagnas att fästa ankartåget lill
gångspelet vid ankarets lättning.
KABELLÄNGD, f. 3. (sjöt.) En längd af 110
famnar.
KABELROTTING, m. 2. Ostindisk art af
Roltingslägict, som uppgifves få en längd af 150
alnar. Calamus Rudenlum.
KABELSLAGEN, a. 2. neulr. — et. (skppp
K-el kallas det tågvirke, som är hopsnodt af treuoe
trossar, hvilka hvar för sig kallas Kardeler.
KABELTROSS, m. 2. ell. KABELT1G, n. 5.
Sc Kabel.
KAB1NEff, –nätt, n. 3, o. 5. (fr. Cabind\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
