Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord - Första tidehvarfvet. Från äldsta tider till omkring år 1100 e. Chr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härstamma, inkommit med Oden och Asarna, och man har för detta antagande velat finna
stöd i förespråket till den prosaiska Eddan[1]; men utom det att nämde förespråk af
den historiska granskningen blifvit underkändt såsom oäkta, bär hela berättelsen om
Odens tåg till norden en allt för mytisk prägel, att man deruppå skulle kunna bygga
några säkra slutsatser; och äfven, om det vore historiskt bestyrkt, finnes dock intet
skäl att antaga, det Asarnes modersmål skulle kunnat uttränga det förut i norden
rådande götiska. Oden kom mindre som eröfrare, än som en fredlig bildningens apostel;
det var icke så mycket genom vapnens makt, genom tillhjelp af stora härskaror, han
gjorde folken sig underdåniga, som icke mera genom ordets makt, genom en högre
visdom och öfverlägsna kunskaper. Asarne utgjorde intet helt folk, utan blott en talrik
invandrande koloni. Man vet af sagan, att de här i Sverige bosatte sig i trakten af Sigtuna
och Upsala, i de så kallade folkländerna; att således deras område till en början upptog
blott en högst obetydlig del af hela landet; man kan deraf sluta till deras fåtalighet
i jemförelse med nordens förut varande befolkning. Det är således otänkbart, att
deras språk skulle kunnat göra sig herrskande i Skandinavien, om de ock genom en ny
religionsläras införande och en högre bildning vunnit en afgörande inflytelse på
landets angelägenheter. Deremot, — i fall man icke vill antaga hela berättelsen om
deras invandring såsom en poetisk dikt, eller att dermed egentligen ej menats annat än
Göternas ankomst till och utbredning uti Norden, — finnes mycken anledning till den
förmodan, att de, utgångne från Svarta Hafvets kuster, Göternes ursprungliga
boningsplatser, voro en med dessa befryndad folkstam, och att deras språk varit nära
beslägtadt med götiskan, i hvilken händelse det efter någon tid måst helt och hållet
sammanflyta med denna. Man styrkes i denna förmodan äfven af den omständigheten, att den
äldsta svenskan i fornskrifter kallades ömsom Göta mál, Götsk tunga, Svéa mal, men
aldrig Asa mal eller dylikt, hvilket dock skulle varit det naturligaste och rättaste, om
Asarnes tungomål hade utbredt sig och blifvit det rådande i norden. Dessutom, i fall
uppgiften eller kanske rättare sagdt gissningen i Förespråket till Sturlesons Edda
varit stödd på några verkliga skäl eller allmänt trodd på den tid, då Sturleson lefde,
lider intet tvifvel, att han ju i Ynglingasagan, vid berättelsen om Odens
invandringståg och bedrifter, äfven skulle omnämt en så vigtig omständighet, hvilket han dock
icke gjort.
Från denna språkets uräldsta tid, som vi kallat den Götiska perioden, finnas
inga språklemningar i behåll, om icke person- och ortnamn, samt måhända äfven några
strödda ljud i de äldsta qvädena, af hvilka sannolikt flera ursprungligen tillhöra denna
period, änskönt de först efter många seklers förlopp, med den förändring i den
grammatiska formen, som språkets fortgående utbildning medfört, blifvit i skrift uppfattade
och derföre räknas till en sednare ålder. Man kan således ej göra sig någon bestämd
föreställning om det götiska språket ifrån denna tid; men troligt är, att det i afseende
på ljudbyggnad, ordböjning och äfvenväl i ordförrådet ganska nära liknat
moesogötiskan, och, är berättelsen om Göternes utvandring ifrån Skandinavien grundad, hvilket
af många skäl synes kunna antagas, så här moesogötiskan i sin upprinnelse varit ren
götiska, hvilken sedermera allt ifrån utvandringsepoken intill Ulphilas’ tid blifvit
uppblandad med forntyska och latinska eller grekiska ord, samt i ordböjning och
ljudbyggnad i många fall skilt sig ifrån moderspråket. Götiskan synes i början hafva
varit inskränkt till urvokalerna a, i, u, hvarutur de öfriga sjelfljuden småningom
utbildat sig. Emot slutet af denna period hade, såsom man af den följande
Runstensåldern kan sluta, diftongerna gjort sig rådande i ordbildningen[2], hvilket nära
öfverensstämmer med moesogötiskans lynne, och äfven verberna anses af några språkforskare
liksom i nyssbemälte språk, hafva ändats på n.
2. Runstensåldern eller den period, hvarifrån runstenarne datera sig, infaller
emellan år 900 och 1300. Dess egentliga början torde dock hafva gått något längre
tillbaka. Den äldsta Runstensåldern sträcker sig till ungefär år 1000, hvarefter den
yngre vidtager, till tidehvarfvets slut, och fortgår långt in på nästföljande.
Enligt Snorre Sturleson infördes Runorna af Oden och Asarna i Skandinavien,
men synas till en början såsom en religionshemlighet varit den gamla prestkastens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
