Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Qvarteronens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
mig; han såg, att något fasansfullt tyngde på mitt hjerta,
och lian kom och besökte mig ensam flere gånger och
öfvertalade mig slutligen att berätta min historia. Han köpte
mig till»sist och lofvade mig att göra allt möjligt för att
återfinna och köpa tillbaka mina barn. Han gick till det
hotell, der min Henry varit; man sade honom der, att gossen
blifvit såld till en plan tag eegare uppåt Pearl River; detta
var det sista jag fick veta om honom. Sedan faun han det
ställe, der min dotter var; en gammal gumma hade vård
om henne. Han bjöd en ofantlig summa för henne, men
de ville ej sälja henne. Butler hade kommit underfund med
att det var för mig, ban ville hafva henne, och han skickade
mig en helsning, att jag aldrig skulle få henne.
Kapten Stuart var mycket vänlig mot mig; han hade en
ståtlig plantage och tog mig med till densamma. Under loppet
af första året fingo vi en son. O, detta barn — hur jag äl-’
skade det! Och huru fullkomligt den lilla varelsen var en
afbild af min Henry! Men jag hade satt mig i sinnet, att
jag aldrig mer ville låta ett barn lefva och växa upp. Jag
tog den lille i mina armar, då han var två veckor gammal,
kysste honom och grät öfver honom, och sedan gaf jag
honom opium och höll honom sluten till mitt bröst tills han
insomnade i döden. Huru jag sedan sörjde och grät öfver
honom! Och ingen kunde drömma om att det ej varit af
misstag, som jag gifvit honom opium. Men detta är ett af
de få glädjeämnen jag ännu eger. Jag ångrar ej denna
dag; ban åtminstone är förskonad från lidande. Hvad hade
jag väl kunnat gifva honom, som varit bättre än döden,
stackars barn? Efter någon tid kom koleran, och kapten
Stuart dog; alla dogo, som önskade få lefva; men jag, jag,
ehuru jag var vid dödens portar, — jag fide lefva! Sedan
såldes jag och gick ur hand i hand, tills jag blef vissnad
och skrynklig; sedan låg jag ock i en febersjukdom; och
till slut köptes jag af den här uslingen och fördes hit, —
och här är jag nu!»
Qvinnan tystnade. Hon bade med vild, lidelsefull fart
i berättelsen genomlupit sin historia, under det hon stundom
tycktes tala till Tom, stundom åter liksom tala till sig sjelf.
Så våldsam och öfverväldigande var den kraft, med hvilken
hon talade, att Tom för en stund glömde smärtan af sina
sår, reste sig, stödd på ena armbågen, och följde henne
med ögonen, under det hon orohgt gick fram och tillbaka,
hvarunder hennes långa svarta hår svallade omkring henne
vid hvarje hennes rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
