Som ej sällan med konstnärer, hvilkas alstringskraft är mer rik och omedelbar än öfverlagd, har det rådt en stor olikhet i värde mellan de skilda arbetena af Gustaf af Geijerstams hand, och det allmänna omdömet om hans diktning har också med fog haft åtskilliga oväntade pendelslag. Låtom oss med detsamma säga, att han kanske aldrig kommit det i sitt slag fulländade verket så nära, som i sin berättelse »Vilse i lifvet». Denna till omfånget ringa, men till bärvidden mäktiga historia rymmer kanske icke en sådan fond af svårmodig lifserfarenhet och resignerad stillhet som »Medusas hufvud», men den är fullkomligare i stil och byggning, den är starkare i sin uppskakande verkan, åtminstone för alla, som ej själfva tillhöra de litteräras klan och därför kanske ej med hvarje pulsslag kunna förstå den speciellt för skrifvarkasten karaktäristiska andliga yrkessjukdom, som så gripande tolkas i Tore Gams mörka och osälla lifshistoria.
»Vilse i lifvet» är en af de böcker, om hvilka man skyndar att uttala
sin reservation för att sedan odeladt låta tacksamhet och sympati
tala. Reservationen gäller ett drag, som varit konstant i hela
Geijerstams författarskap - jag tror att man rättast formulerar det
genom att nämna det
På senare åren har Erik Granes författare, som bekant, fått en helt och hållet förändrad syn på världen. Det tillvarons förlopp, som en gång tedde sig för honom som regleradt af starka, tämligen primära lidelser och drifter, som förknippadt med och ledt af en sträng och bindande kausalitet, med en dunkel utvecklingslag som hemlig norm - det har nu för hans öga blifvit ett gåtfullt och outredt laternamagikaspel, kring hvilkets ljusfält från den flackande lågan, placerad man vet ej rätt hvar, öfver allt ringlar ett hemskt och outgrundligt mörker, som i evig hemlighetsfullhet täcker och fördunklar scenens uppträden. En förvirrande mängd tåtar, hvilka föras af okända händer, låta skuggspelsgestalterna röra sig och handla, och okända stämmor lägga dem i munnen repliker och ord, hvilkas tragiska ironi de ej själfva förstå.
Förklarandets behof med lusten att reducera allt till några få kända och konstaterade lagar har hos honom efterträdts af den mystiska uppfattning, som låter hvarje händelse vara produkten af en särskild skapelseakt från det outgrundligas botten; begrepp, som slump eller tillfällighet, utmönstras och få under namn af aning och sammanträffande en afgörande, religiös betydelse. Individen liksom ser bort ifrån kulturarbetets vunna resultat och skapar sin subjektiva optik, för hvilken allt står i trolskt skimmer och alla tecken hafva en rebus' enigmatiska betydelse.
Här är icke platsen att diskutera hela denna lifsåskådning ,med allt hvad den gömmer af intensitet och djup, och allt hvad den kan leda till af barnsligt och tomt »parti-pris» - och dessutom, tjänar det någonting till att diskutera en känslomänniskas lifsåskådning? Den är ensamt barn af hans lifserfarenheter och har intet af den abstraktionens objektivitet, hvilken inbjuder till kritik med argument. Men visst är, att det alltid blir ledsamt, när en lifsuppfattning, af hvilket slag som helst, införes i ett estetiskt verk, ej blott som den allestädes närvarande och osynliga atmosfären, men som ett ständigt deklamationstema, och det är de ständiga pedagogiska fingervisningarna af den mystiske magisterns pekpinne, som ensamt störa intrycket af den eljes just i sin sträfva enkelhet stora lifstragedi, som Gustaf af Geijerstam berättar i »Vilse i lifvet».
Boken är historien om ett modernt Isaksoffer. Jag minnes dunkelt den tidningsnotis, som väl varit författarens ursprungliga källa, notisen om en arbetare, hvilken utanför en af Stockholms tullar dödade sin lilla son därför, sade han, att barnet var honom för kärt för att han i sitt elände hade hjärta att se det lefva. Jag minnes också, hur jag afsiktligt sköt bort ur mina tankar dessa ord, för att icke de skulle grumla min arbetsdag. Det är så - vågar jag tro - de flesta af oss göra, ju mer vanda vi blifva vid möten med olyckorna, med de vilda och förtviflade gärningarna, med allt, som vid verklig eftertanke skulle förmörka äfven den soligaste af våra vandringar.
Gustaf af Geijerstam har haft mod att försänka sig i det dystra dramat, och nu träder det i hans skildring oss till mötes oafvisligt och stort, en nattens anklagelse, på hvilken man intet gensvar finner, meddelande en känsla af tillvarons fasa, af förhållandenas ohållbarhet, ett tvifvel på hela människans förmåga som social byggmästare, som skrämma upp oss i vårt innersta.
»Vilse i lifvet» står väl närmast i släkt med ett arbete som Jonas
Lies »Lifsslaven» med dess olycksfatalism. Mig synes dock den svenska
berättelsen öfverträffa den berömda norska boken. Den är större i
grepp och stil, och enstaka sidor hos Geijerstam, från hvilka hvarje
spår af koketteri är borta, hafva i sin rättframhet och sitt allvar en
fläkt af det sublima. Vill man se, hur mognadt djupt författaren här
skildrar, bör man blott stanna vid någon enda af novellens episoder,
helst kanske vid den, som berättar, hur den olycklige
fabriksarbetaren Ivar Lyth - historiens skuldbetyngda hufvudperson -
just då hans lif står på gränsen till den afgörande krisen råkar i hop
med den enda personlighet, som varit en ljusgestalt i hans lif, den
idealistiske doktorn och folkvännen, som i hans unga dagar genom lån
af böcker och utvecklande resonemang sökt föra den vetgirige, men åt
sig själf hänvisade arbetaren framåt mot en rikare lifssyn. Sedan de
sist sågos, hafva år och dagar gått. Alla lifvets tusende
omständigheter hafva hos Lyth bringat till blomning de sjukdomsfrön,
som alltifrån början grott inom hans själ - den ur alla hans
lifserfarenheter spirande fixa tanken, att han skulle tvingas döda,
Boken handlar, har jag sagt, om ett modernt Isaksoffer, och kanske är
det just i själfva motivet som dock hufvudsumman af berättelsens
egendomligt fängslande och tankeeggande innehåll gömmes. Ty det finns
knappast någon idé, som ligger så djupt - särskildt i den primära
människans hjärta - som offrets. Längst inne, där den mänskliga
känslans grundceller forma sig och växa, där religionerna,
barmhärtigheten och brotten hafva sina rötter, fann en af de skarpaste
af alla själspejlare, Joseph de Maistre, dess dunkla ord, och
ryssarna, som Dostojevski och Tolstoj, mästare i att skildra och
förstå de brinnande och elementära behofven af själföfvervinnelse, som
taga vid, där det rent animaliska slutar, hafva mer än en gång visat
de skälfvande knippen af extatiska och patologiska drömmar, ur hvilka
profetens själfhängifvenhet kan spira lika väl som missgärningsmannens
blodsdåd. När Geijerstam just i denna punkt har koncentrerat
pauperismens fasa, har han gripit djupt ner mot botten på den
folkklass han vill skildra, och det är denna känsla af att vara i
kontakt med ett helt människolagers ångestfullt bultande hjärtan, som
gifver »Vilse i lifvet» dess enastående kraft, ett patos, som gör en
skygg inför sig själf, när man har lyckan att tillhöra
Den gamla estetiken hade ett ord den gärna citerade:
6 november 1897
