Titeln på Gustaf af Geijerstams nya roman är i och för sig förträfflig. Om ett gammalt, litet vårdslöst skämt, som säger, att äktenskapet instiftats af »djäfvulen, världen och vårt eget kött» är sant - och en del litterära skildringar, t. ex. af August Strindberg, låta en åtminstone ibland tro därpå - finnes det onekligen i äktenskapet ett och annat af fundamental komik, som intill yttersta domen kommer att sysselsätta herrar satirici. Men fast titeln sålunda i och för sig är god, passar den absolut icke på en bok af Geijerstam. För honom är äktenskapet nämligen långt snarare ett sakrament än en komedi, och all ironi är bannlyst från hans sätt att skildra denna heliga förening. Om han en gång i tiden också har varit bland dem, som i sin diktning burit rosor och dufpar till Eros' altare, är han nu blifven den allvarligaste och mest öfvertygade af Hymens präster. Man må blott icke därför tro, att han framställer giftermålet som en ljuflig och glad idyll med så solig färg, att läsaren, om han tills dato trilskats vid att fasthålla det osälla ogifta ståndet, genast skyndar att draga frieriredingoten på och ila i brudstol. Tvärtom, den äktenskapliga religiositet, som alla hans sista böcker förkunna, är full af allvar, kamp och pröfning. Det står visserligen icke öfver hans giftermåls dörr den hemska uppmaningen att låta hoppet fara, men där står ett varnande ord om strid och vedermöda. Gustaf af Geijerstams äkta-folk äro också så absorberade af sin egenskap att vara gifta, att den öfriga delen af världen föga intresserar dem. Att vara äkta man är här den kinkigaste, mest uppslukande af befattningar, och det är egentligen inom äktenskapet, som man måste sträfva de sju åren för att vinna Rakel. Ty i motsats till mer lättsinniga skildrare af huslig lycka, är det icke vid smekmånaderna, som Geijerstam dröjer. Nej, den djupa äktenskapliga lyckan, den ligger långt fram i tiderna. Man når den först sedan man genomlefvat år af missförstånd.
Det är lika ovanligt som hugnesamt att hafva så mycket godt att vänta med de grå håren - i denna snöda värld brukar gången eljes vara en annan: roligheterna möta i begynnelsen och oskäligt tryta mot slutet - men. ett svårt tålamodsspel är det dock man har att lära sig, innan det allra heligaste af den äktenskapliga lyckan, enligt Geijerstam, lyfter sin förlåt. Gustaf af Geijerstam har själf i sin tid varit en stor spjufver. Han kan icke misstycka, att man skämtar en smula med de heliga tingen, helst när ens samvete är så godt som dens, hvilken skrifver dessa rader - jag menar, när man så uppriktigt skattar och älskar det myckna fina och vackra, som dessa Geijerstamska arbeten innehålla, deras djupa människobildning, deras varma älskvärdhet, deras flärdlösa innerlighet. Och alla dessa goda sidor prägla icke minst hans sista roman, »Äktenskapets komedi».
Den begynner med en fristående inledning, i hvilken bokens hufvudperson, Robert Flodin, gemenligen kallad »lille Bob», införes. Han är en i grunden tungsint och allvarlig människa, som fått skämtarens ok lagdt på sina skuldror och nästan mot sin vilja nödgas spela ett muntrationsråds tröttande och nedsättande roll. Genom visor och infall, icke sprungna ur någon verklig glädje, är det han vunnit sin plats i kamratkretsen, och när han en gång högtidligt protesterar mot att vara skämtaren på stat, väcker han blott undran och förstämning och blir snart igen tvungen in i sin falska position. Denna figur är äkta svensk, och greppet är starkt och godt. Det är blott skada, att denna synpunkt på lille Bobs karaktär sedermera alldeles lämnas ur räkningen. Han skildras sedan hela boken igenom som den mest bottenärliga, oförställda och sentimentala fyr i världen. Det kan icke nekas, att till och med ett och annat af hans tvungna skämt här skulle göra godt - så blottad på humör är den senare delen af historien.
Efter denna inledning leder författaren oss fram i tiden. »Lille Bob» har hunnit ut i lifvet och fått det långt lyckligare än det brukar gå dylika, i grunden bortkomna, alltför veka naturer. På själfva juldagen, då familjelyckans symbol, den stora granen, lyser i salen, träda vi in i hans hem. Den kvinna han älskar har blifvit hans, och medan deras lille son leker och hans skratt tränger in i deras rum, genombäfvas de båda makarna af den fullaste, mest molnlösa lyckas högtidliga tacksamhet. Julstämningen är utomordentligt enkelt och vackert gifven. Det hela är så ljust, att man ej begriper, hur fortsättningen skall kunna spinnas fram. Så lyckliga människor bruka icke hafva någon historia. Men så kommer vännen i huset, Gösta Wickner, som är bankkamrer och läser Heine och sålunda har om också ringa möjligheter att spela ormen i paradiset. Då lille Bob i öfvermåttet af sin jullycka frågar Wickner, hvarför han aldrig gifter sig, biktar denne, också han påverkad af julsentimentaliteten, att den enda han älskat var Bobs egen hustru. Själf talar han därom med lugn ironi, ty det är många år sedan dess - en länge sedan öfvervunnen episod - och han ber sin vän Bob att ej röja hemligheten. Denne, som i sitt hjärtas öfverspända känslighet tror alla lika sig, diktar genast i fantasien om denna bekännelse till den mest heroiska och tragiska historia och kan ej afhålla sig från att berätta den för sin hustru. Hon blir naturligtvis rörd och smickrad, utan att i begynnelsen fästa större vikt vid saken. Men genom Bobs egen mani att ständigt anspela härpå, fylles hennes sinne med Wickners bild, och till sist träder den emellan makarna och förstör deras lycka. Det är romanens första hälft och den tillhör det allra bästa Geijerstam skrifvit. Det är fint och djupt berättadt, hur mannen, utan att förstå det, undergräfver sin lycka och låter en främmande gestalt eröfra sin hustrus fantasi.
Utvecklingen blir den ödesdigra och tragiska: från dröm till handling, och Bobs hustru blir vännens älskarinna.
Men här har Geijerstams skildringskraft näppeligen räckt till. Förhållandet är, att lika sant och djupt, som han tecknar de inre konflikterna och missförstånden makar emellan, lika overklig och liflös blir han, när det gäller den förbjudna kärleken. Det erotiska är så bortstruket, tonen så anemisk, utan hetsighet eller skälmeri, att man öfver hufvud taget ej förstår, hvarför hans kvinnor slå sig på något, som så litet stämmer öfverens med deras i botten så hjärtans trofasta naturer. Man saknar det heta vinet och den brännande ingefäran. Liksom i Geijerstams novellsamling, »Kampen om kärlek», är också här allt, som rör detta kapitel, tomt och tamt.
Följden af äktenskapsbrottet blir en skilsmässa mellan Bob och hans hustru, och i två långa skrifvelser till hvarandra söka de förklara sina innersta känslor och orsakerna till hvad som händt. Dessa båda bref äro vackra och mäktiga, men likväl en smula tröttande genom att upprepa iakttagelser, som läsaren redan gjort på egen hand under berättelsens gång.
I det följande samlar sig intresset kring en ny hufvudperson, barnet, Bobs och hans hustrus son. Här visar sig Geijerstam än en gång som den store barnskildraren i vår litteratur. Det är en rörande, ovanlig skönhet öfver de sidor, som teckna gossens och faderns samlif i det tysta hemmet utan mor, och den tragiska fläkten af lifvets tyngsta allvar omsusar stort och stilla scenen med gossens död. Vid barnets dödssäng hafva Bob och hans fru, som blifvit Wickners hustru, åter råkats, och den sista krisen i deras lefnad tar nu vid. De växa åter samman, nu sedan bådas lif runnit genom sorgens siktduk och luttrats, och likgiltiga inför allt, som ej är det innersta och det djupaste inom dem, återförenas de, och boken slutar med det vackra ordet: »Han visste blott, att lifvet fört honom dit, där sorg och glädje utplånas eller förenas, och där lycka eller olycka synas små. Han hade kommit öfver det alltsammans, och hvad han nått var det, som är utan namn.»
Sådan är gången af Geijerstams nya roman, och redan ofvanstående summariska konturteckning af dess handling torde gifva en aning både om innehållets djup och utförandets ojämnheter.
Det råder i Geijerstams senare verk ej sällan en viss disproportion mellan tanke och utförande. Medan idén alltid griper med genomlidna känslors och genomkämpade tankars makt, har formen ofta - kritiken har också anmärkt det - en flyktighet, som förringar. Det gällde i viss mån hans förra bok »Det yttersta skäret», det gäller också »Äktenskapets komedi». Man förstår ej hvarför en karaktärsutveckling, så intimt och djupt genomträngd i konceptionen, skall presenteras i en så hastig och vårdslösad framställning. Det är som stilens konst icke det minsta intresserade författaren utan blott ämnet, men hämnar sig detta och härigenom har det kommit en brist på skärpa och lyftning öfver språket, som förtar många sidors verkan. Hvem kan t. ex. intressera sig för en psykologisk analys, nedskrifven i en stil som följande: »Bob hade sett henne lida, och han hade kommit att böja sig inför den tanken, att ingen har rätt att vänta, att andra skola göra honom rätt. Hur den tanken kommit att växa upp inom honom, visste Bob icke. Men när den kom, gjorde den honom på ett obeskrifligt sätt godt. Därför vårdade han denna tanke och behöll den, och han fann en sällsam tröst i att tänka på, att han icke kunde vänta sig, att alla skulle göra honom rätt.» Det förefaller som författaren icke ens gjort sig mödan att läsa igenom dessa rader, när de väl en gång kommit på papperet - så otillåtligt tafatta i sin omtuggning äro de, och detta citat är icke valdt, utan gripet på måfå. Litet här och hvar möta stycken af samma fullkomligt ostiliserade och blodlösa art. Mer än de flesta har Gustaf af Geijerstam under de senare åren visat en själfutvecklingens kraft - säkert skall han också öfvervinna den okonstnärliga likgiltighet för den språkliga dräkten, som vanställer hans till idéerna så mognade verk.
Det är en egendomlig värld för sig, dessa små hem, dit Gustaf af Geijerstam i sina sista böcker för oss, dessa våningar, i hvilka vuxna människor duka födelsedagsbord, kläda granen och pocka på lifvets glädje med något af barns rörande otålighet och vackra hopp. Kanske skulle man vilja gifva dessa äkta folk, som i tysta rum gå och rufva öfver sig själfva och dagligen och stundligen konsultera den variabla äktenskapliga barometern, ett råd för att finna lyckan, som åtminstone förtjänade försökas - själfförglömmelsen. Och visst är, att man ibland undrar, om ej deras boningar ha fönster, som vetta utåt, utåt mot den ström af arbete, skönhet och nytta, som inga privata sorger kunna hejda eller förminska. Men, som de äro, draga de oss dock ovillkorligen till sig, dessa hem, i hvilka man utan tvifvel saknar åtskilligt af det intellektuella lifvets kylande och lugnande öfverlägsenhet, men i hvilka känslan starkt brinner och flammar, lyser och kolnar i kapp med härdens eldbrasor och divansbordens lampor. Geijerstam har förmått göra poetiskt intressanta det nordiska hemlifvets stilla och dunkla dramer, han har förmått lyfta det borgerliga samlifvets strider och konflikter upp i en förandligad sfär, han har mäktat skänka de mest primära af våra moralbegrepp, hemmets, moderskapets, förhållandet mellan föräldrar och barn, en ny och modern innerlighet. Allt detta är ägnadt att med fullt fog skaffa honom en bred läsekrets bland alla, som älska den sinnets vederhäftighet, den hjärtats förfining, den väsendets koncentrering kring lifvets enklaste, men kanske också mäktigaste verkligheter, som med åren allt mer och mer präglat hans personlighet och hans diktning.
15 november 1898
