Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära mig allting; ja, det är märkvärdigt hvad minnet
aftagit.”
Han är nu på förslag till Svärdsorden.
Kommerserådinnan Knööl lider af många slags
krämpor; men majorskan Ankarklo, som då och då
helsar på i staden och åter känner igen sin gamla vän
och ännu älskar henne, är deremot frisk och rask.
Baron Wilde och hans friherrinna bo i Stockholm,
men i hvar sin våning, och friherrinnan Wimpelstorm,
eller lilla Amy Knööl, och hennes man resa utrikes
för att återfinna den husliga sällheten. Kommerserådet
Knööl deremot, som börjat blifva onödig för hela sin
familj, emedan han samlat nog och numera snarare
gör förluster än drager till kupan, har på de senare
åren blifvit något giktbruten och stel i kroppen, hvarföre
han just nu i sommar ämnar sig ut till Gräfenberg,
för att genomgå vattenkuren på tysk botten.
Hans begge mågar önska honom lycka på resan.
Vattenkuren anses nämligen af det folket såsom
något riskabelt.
Major Ankarklo är samma jovialiska man som
förr och hans kära måg en duglig jordbrukare, som
låtit gräfva diken och ”rygga” åkrarne på Björkvik
och underlydande hemman, så att det var lust och
glädje åt för majoren, som nu ansåg sig blifva på
pensionsstat och som tyckte, att hans måg var en lika
rask jordbrukare som han varit rask friare.
Alla äro lyckliga som velat vara det, och endast
de äro ej nöjda med sin lott, som icke äro tillfreds
med sig sjelfva, eller hvilka vid återblicken på sitt lif
se det ändamålslöst förspildt. För dessa är alltid det
närvarande glädjelöst, emedan de icke ega någon grund
hvarpå de kunna bygga sin lycka; dess grund ligger
alltid i det förflutna, och de som jaga derefter i det
kommande, finna den aldrig, och för dem, som tro
att sällhetens grundval ligger i det närvarande, skrider
han undan, han sjunker tillbaka och gruset stannar
der han borde varit lagd, långt bakom den tid, i
hvilken vi verka och njuta, och det enda vi då kunna
göra, är att suckande säga: nu ser jag när och hvar
jag borde börjat att bygga min lycka, och med hvilka
materialier det borde skett. Skenet af sällhet beror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
