Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
3.
Symbolism blef under några år slagordet, som skulle beteckna
motrikt-ningen mot realism och prosamålning. Symbolismens uppgift kunde ej ens
dess egna förare tolka annat än i helt sväfvande ordalag. Remy de Gourmont
besvarar (i »Le livré des masques» 1896) frågan hvad symbolisterna vilja med:
»individualism i literatur, konstens frihet, frigörelse från faststälda former,
tendens mot det som är nytt, egendomligt och till och med bizarrt — med
andra ord idealism, förakt för den sociala anekdoten, antinaturalism, sträfvan
att ur lifvet ej upptaga annat än den karaktäristiska detaljen».
Symbolismen — ha andra förklarat — är intet annat än subjektivitet.
Konstnären vill hos åskådaren framkalla en stämning motsvarande den, som
besjälat honom själf i skapelsens ögonblick. »Suggestion» är ett ord, som
hos denna tids nyhetsmän oupphörligt återkommer. De upprepa, att
verklig-hetsafbildning ej är konst. Naturen är för dem tom och död, då ej människan
ger henne sin lefvande själ. Realisten var naturens ödmjuke tjänare, den
verklige konstnären är hennes herre och härskare. Han kopierar ej, han
skapar. Han afbildar ej naturen, han omdanar henne efter sitt behof och sina
önskningar. Alltså — sade en af riktningens försvarare i Skandinavien,
Johannes Jörgensen — är det orimligt att inför ett symbolistiskt landskap förarga
sig öfver osann teckning eller öfver naturvidriga färger. En mera skeptisk
landsman till Jörgensen, Karl Madsen, fann att, tack vare detta antagande,
symbolisterna »sluppo ifrån de besvärande fordringarna på rätt teckning,
förstådd formbehandling och all finess i det måleriska» — och detta var
onekligen en besk sanning.
Symbolismens närmaste resultat fick man se på åtskilliga separatutställningar i storstäderna
En del nummer voro uppenbar humbug med anspråk på innehållsdjup, som ej fanns där, men
naturligtvis tog talangen, där den fanns, ut sin rätt.
Som riktningens franske bärare plägar nämnas Diibois-Pillet (d. 1890), som 1884 stiftade
Independenternas samfund. De hade årliga utställningar, utan jury och ganska omfattande —
exempelvis räknade utställningen 1891 ända till 1,253 nummer, bland mycket affekteradt och
undermåligt funnos där djärfva och lofvande saker, och åtskilliga af deltagarne i denna
utställning ha sedan blifvit duktiga konstnärer, (janska stort inflytande på en hel del yngre — äfven
på några skandinaver — hade Paul Gaugin (f. 1848), som varit impressionist och då rönt
inflytande af Pissarro. Hans naturmålningar röja en fin blick för valörer och för målningens
dekorativa verkan. Äfven med figurer, skurna i trä och målade, väckte lian uppseende. Pà
senare tid har han vistats på Tahiti och därifrån medfört obegripliga ting. Jämte Gaugin var
holländaren Vincent nan Gogh (d. siunessjuk 1890) rätt mycket uppmärksammad, en afgjord
talang men ofullständig och svag i det tekniska — han symboliserade bland annat Kristi lidande
i en följd landskap, hvilkas stämning af melankoli och majestät skulle suggerera åskådaren den
stämning, skildringen af Kristi martyrskap borde ingifva. Bland andra af symbolisternas krets
äro holländaren Jan Toorop, belgierna van Rysselberghe, Knoppf och Frédéric, som väckte
förvåning genom sin triptyk »Mänskligheten skall skada soluppgången» och senare genom triptyken
»Källan», liksom hans realistmålningar utförd i en rå teknik. Äfven dansken Villumsrn väckte
först uppseende bland de oberoende i Paris.
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
