Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Geologi - Terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Skåne
492
rän) är något stenigare än sydvästmoränen; särsk.
gäller detta sydostmoränens n. randområde.
Om ishavet via Öresund nått in i
Östersjö-bäckenet s. om S. omedelbart efter isens
avsmältning är ett omstritt problem men förefaller föga
sannolikt. Landet höjde sig i varje fall mycket
snabbt, så att Öresunds botten torrlädes och S.
blev landfast med kontinenten sannol. redan i
sen-glacial tid, d. v. s. medan landisen ännu låg kvar
i s. Sverige.
Denna s. k. fastlandstid ägde bestånd långt in i
postglacial tid. Därom vittna fynd av
submarina torvmossar och stubbar på betydande
djup i Östersjön s. om S. Varken Yoldiahavet
el. Ancylussjön, som i östersjö-bäckenet
efterträdde Baltiska issjön, nådde upp över S:s nuv.
kuster. Ung. till nivå med den nuv. havsytan kom
dock Ancylussjön i trakten av Kristianstad.
Under litorinatiden steg världshavet och nådde
småningom upp över Öresunds och Bältens trösklar
samt trängde in i östersjö-bäckenet och in över
S:s nuv. kuster. Litorinahavet har utbildat
mycket tydliga strandmärken i form av strandhak,
strandbranter och strandvallar, som i n. S. på
gr. av efterföljande olikformig landhöjning ligga
högre än is. S.: vid Båstad c:a 12 m,
Hälsingborg c:a to m och i Kristianstadstrakten c:a
7—8 m. ö. h. Se även Järavallen. Större områden
täcktes av detta hav endast i Skäldervikens
förlängning samt innanför Hanöbukten, varest ett
yttre bälte av därvarande sandområde är av
li-torinaålder.
Under senglacial tid avsattes i
insjöarna, sedan isen definitivt smält bort från S., s. k.
senglaciala sötvattensleror el. dryasleror, i vilka
man anträffat rester av bl. a. en tundraflora
med fjällsippa (Dryas octopetala,), dvärgbjörk
och fjällviden samt talrika horn o. dyl. av ren.
Från senglacial tid härstammar även ett fynd av
den nu utdöda jättehjorten.
Terräng former. I n. S. utbreder sig den
monotona och myrrika urbergsslätten, som utgör en
direkt fortsättning av Sydsmålands (se bild i å
pl.). Landytan sjunker långsamt mot s. v. och
ligger mellan 150 och 100 m ö. h. I n. ö. gör
grannskapet till Blekinges brutna urbergsterräng
sig gällande, särsk. i Villands rikt
utmodelle-rade landformer (bild 2), där sprickdalar i n.
—s. sönderdela urbergsplatån, så att
dominerande, isolerade bergshöjder uppkomma ss.
Ryssberget, Vångaberget (161 m), Oppmannaberget
(144 m) och Ivö klack (133,5 m). Där
dalsystem förena sig, ha större sjöar uppstått,
ss. Immeln och Ivösjön. Urbergsområdet
avgränsas mot omgivande slätter av
förkastnings-linjer i n. v.—s. ö., som bilda de ledande linjerna
i S:s terräng och längs vilka de skånska
horstar-na el. ”åsarna” äro orienterade. Ett utmärkande
drag för flera av dessa är, att den mot n. ö.
riktade sidan är brantast och att den motsatta genom
en långsam sluttning övergår i vidliggande
sänknings fält. Hor starnas platåytor äro svagt
vågfor-miga, såsom det sydsmåländska peneplanet, varav
de sannolikt äro brottstycken, överensstämmelsen
i höjd med detta och även inbördes bestyrker
denna tolkning. I n. v. mellan Laholmsbukten och
Skälderviken upptages Bjärehalvön till större
delen av Hallandsås, som inom S. når 207 m ö. h.
En större genombrottsdal sträcker sig tvärs över
åsen från Båstad mot s. v. och följes av
Västkustbanan (se bild vid Hallandsås), en annan,
Trollehallar, ligger n. om Rösjön i ö. Den
rätvinkligt förklyftade rödbruna järngnejsen ger vid
åsens n. spets upphov till Hovs hallars storslagna
klippformation, längs stranden kantad av
mäktiga klapperstensfält. Utanför Torekov ligger
Hallands Väderö, som är en genom erosion isolerad
del av Hallandsås. Den småkuperade ön har en
rikt utvecklad kustlinje och når i Kalvskärslid i
s. ö. 23,8 m ö. h. Delvis skild från ur bergsblocket
genom Rönneås djupt nedskurna dal ligger den
nära 30 km långa Söderåsen som en framskjuten
bastion mellan skogslandet i n. ö. och slätten i
s. v., begränsande Ängelholmsslättens inre del.
Söderåsens och S:s högsta punkt är Höjehall
(210 m). Åsens n. ö. sida genomskäres av djupa
sprickdalar, ss. Skäralid, Klövahallar och
Nac-karpsdalen, vilka anses ha fått sina nuv. former
genom isälvserosion. Djupast är den 7 km långa
Skäralid med 60—70 m höga klippväggar och
väldiga rasbranter. Den lilla, nästan cirkelrunda,
20 m djupa Odensjön i Nackarpsdalen kan möjl.
delvis vara ett kolkbäcken. Skild från den
egentliga Söderåsen av en djup dal ligger i s.
Kåge-rödsåsens 162 m höga horstribba. Isolerad från
det övriga urbergsområdet sträcker sig den 28 km
långa Romeleåsen från Billebjers urbergskullar
strax ö. om Lund till Knickarpshöjden 13 km n. v.
om Ystad, där den övergår i den kuperade
slätten. Åsens s. del är platåartad (bild 6) och täml.
jämn, medan den n. delen är sönderdelad av
tvärdalar. Romeleklint (175,48 m) i n. är den mest
bekanta delen, men Kläggerödshöjden (186 m) på
åsens mittparti är den högsta punkten. Den branta
n. ö. sidan reser sig upp till 80 m över den
angränsande Vombslätten. I Söderåsens förlängning
mot n. v. ligger Kullens i havet djärvt
utskjutande, 16 km långa urbergshorst (bild 4). I likhet
med Söderåsen uppvisar den trappstegsformade
förkastningsbranter på s. sidan. Talrika tvärdalar
uppdela horsten i karakteristiska kullar, av vilka
Högkull (187,5 m) är högst. Den starkt
förklyftade, rödbruna gnejsen och svarta diabasen
ge Kullens märkliga klippformationer en
säregen skönhet. Till landformbildande höjder få
även basaltkupperna n. om Ringsjön räknas, ss.
Jällaberg (124 m) ö. n. ö. om Röstånga och
Lönneberg (145 m) n. ö. om Höör.
De skånska slätterna äro sänkningsfält och ha i
hög grad erhållit sina nuv. landformer av de lösa
avlagringarna (bild 8—10). Ängelholmsslätten och
Kristianstadsslätten likna de mellansvenska
slätterna genom sin plana karaktär, som erhållits
genom sedimentens avsättning i vatten. Från den av
låga sanddyner kantade havsstranden stiger
Ängelholmsslätten långsamt mot s. ö. till c:a 40 m
ö. h. vid Ljungbyhed. Upp till 20 m höga
sanddyner kanta slättens vackra rundning längs
Hanöbukten. Större delen av Sydvästslätten har
fått sina karakteristiska böljande ytformer av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
