Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigill, signet, insegel - Sigillack - Sigillaria, sigillträdet - Sigillografi - Sigillträdet - Sigismund (svensk-polsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Sigillack—Sigismund
144
de ett helgon, en byggnad el. ett symboliskt
märke, 3) porträttsigill, med avbildning
av ägaren — hit höra de s. k. ryttarsigillen —,
och 4) vapensigill, visande någon heraldisk
framställning. Från sigillinnehållet måste
sigill-omskriften skiljas. Denna är i allm. på
latin och föregås ofta av ett likarmat kors samt
innehåller vanl. namnet på s:s ägare, föregånget
av ordet ”sigillum”, ”secretum”, ”signetum” etc.
el. av blott ett ”S”.
Utom att s. trycktes på själva handlingen,
användes för dess fästande vid pergamentbrev ett
särskilt hänge. Själva sigillstampen,
varmed s. påtrycktes, var under antiken i allm. av
sten, sedermera av någon metall: koppar, brons
el. silver. Dock användes härför även ben, horn
och trä. S. anbringades ofta i plattan på en
fingerring (sigill ring, signetring).
Studiet av s. förskriver sig eg. från mitten
av 1600-talet. Det är en historisk hjälpvetenskap,
sigillografi, sfragistik (av grek.
sfragi’s, sigill), av vikt för såväl diplomatiken
som arkeologien. Fransmannen Jean Mabillons
”De re diplomatica” (1681) och tysken I. M.
Heineccius’ ”De veteribus Germanorum
aliarum-que nationum sigillis” etc. (1709) kunna anses
grundläggande för sigillografien.
Litt.: B. E. Hildebrand, ”Svenska s. från
medeltiden” (1862—67) ; W. Ewald, ”Siegelkunde”
(1914); H. Fleetwood, ”Svenska medeltida
kunga-s.” (3 bd, 1936—47); G. W. Fleetwood, ”S.”
(i ”Gustav Vasa minnen”, 1938); P. B.
Grand-jean, ”Dansk sigillografi” (1944).
Sigillack, se Lacker 2).
Sigilläria, s i g i 111 r ä d e t, ett släkte
trädar-tade lummerväxter (fam. Sigillariaceae, ordn.
Lycopodiales} under stenkoistiden och den
per-miska perioden. Stammen var rak och kunde nå
en höjd av åtminstone 30 m. Bladen voro
mycket smala och ända till över 1 m långa; de
bildade en kvast- el. borstliknande samling i toppen
av stammen el. grenarna. Då bladen avföllo,
kvarlämnade de på stammen karakteristiska ärr,
som ofta äro sigillika (därav namnet) och bilda
lodräta rader. Stammens anatomiska byggnad
överensstämmer nära med Lepidodendrons",
liksom hos denna utbildades även ett mycket tjockt
lager sekundär bark. — Reproduktionsorganen
{Sigillariostrobus) utgjordes av kottar, samlade
i kransar el. grupper, vanl. strax under
bladkronan. De bestodo av spiralställda sporofyll, som
buro vardera ett sporangium. Sporerna voro av
två slag, små hanliga mikrosporer och mycket
stora honliga makrosporer. — De underjordiska
delarna av S., liksom av Lepidodendron, äro av
den typ, som benämnes Stigmaria och som
tidigare ansågs som en särskild växt. S. var ett
viktigt skogsträd i stenkoistidens sumpmarker och
har ofta i väsentlig grad bidragit till bildningen
av stenkol. Släktet var utbrett över hela jorden.
Sigillografi, sigillkunskap.
Sigillträdet, paleobot., se Sigillaria.
Sigismund, furstar.
Sverige. Sigismund, svensk-polsk konung,
som konung av Polen kallad S. III (1566—1632),
Målning av okänd konstnär, Gripsholm.
son till Johan III och polska prinsessan Katarina,
Sigismund I:s dotter. S., som föddes under
föräldrarnas fångenskap, uppfostrades i rom.-kat.
religionen. Efter Stefan Båthorys död (dec.
1586) verkade änkedrottning Anna, S:s moster,
oförtrutet och målmedvetet för dennes val till
konung i Polen. Johan III blev i det avgörande
ögonblicket tveksam, men valet kom likväl till
stånd (1587). S. lämnade Sverige i sept. 1587,
sedan han och fadern genom ”Kalmar stadgar”
enat sig om garantierna för Sveriges
självständighet och intressen inom den nya föreningen.
Efter landstigningen i Danzig fördes besvärliga
förhandlingar med de polska ständernas ombud
ang. Estlands avträdande, som S. ihärdigt
vägrade. I Polen blev S. med sin tunga läggning
icke populär, och hans böjelse för gunstlingar
och sidoinflytanden framträdde från början. På
mötet i Reval (sept. 1589), då Johan III sökte
övertala S. att medfölja till Sverige,
omintetgjordes S:s planer på abdikation till förmån för
ärkehertig Ernst av Österrike genom de svenska
och polska rådsherrarnas energiska
föreställningar. S. fortsatte emellertid
abdikationsförhand-lingarna och äktade i sammanhang därmed
ärke-hertiginnan Anna av Österrike 1592. Emellertid
hade S:s intima förbindelser med Österrike,
ab-dikationsintrigerna och gunstlingsväldet
framkal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
