Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid, Den helige - Sigfrid, S:t - Sigge Fridulfsson - Sighet - Sighișoara - Sightseeing - Sigill, signet, insegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Sigfrid—Sigill
142
finner i Växjösjön. Efter långvarig och nitisk
verksamhet dör S. i Växjö och begraves där. —
I norsk-isländsk tradition förekommer en
hird-biskop hos Olav Trygveson, Sigurd el. Jon, i vars
historia en del drag från den svenska
traditionens S. inflätats. — S. var under medeltiden i
Sverige mycket dyrkad som helgon. Han
avbildas som biskop, bärande de tre frändernas
avhuggna huvuden. Hans dag var 15 febr. — Jfr
Toni Schmid, ”Den helige S.”, I (1931).
Sigfrid, S :t, socken, se Sankt Sigfrid.
Sigge Fridulfsson, namn på Oden, uppfunnet
av O. Verelius och J. Peringskiöld.
Sighet [si’gjet], ung. Märamarossziget, stad
i Rumänien, vid övre Theiss och gränsen mot
Ukraina; 25,634 inv. (1938).
Sighi§oara [sigjifåaTa], ung. Segesvdr, ty.
Schässburg, stad i Transsylvanien i Rumänien, 65
km n. ö. om Sibiu; 13,200 inv. (1939). Den högt
belägna äldsta stadsdelen med kyrka i gotik
(1429) omges av en medeltida ringmur.
Sightseeing [sai’tsi’iij], eng., eg. ”betraktande
av utsikter”, om turisters uppsökande — på egen
hand el. i samlad trupp, ofta i för ändamålet
särsk. avsett fordon — av sevärdheter på
främmande ort.
Sigi’ll [-j-], si g n é t, insegel (lat. signum,
signètum, sigidlum, secrétum), i visst ämne
avtryckt stämpel, vilken söm karakteristiskt
kännetecken för en person el. ett samfund är påtryckt
el. vidhängd en handling för att tillsluta den
(försegling) el. bestyrka dess trovärdighet
(be se glin g; om sekret se d. o.); den
stamp, varmed s. påtryckes. — S. funnos redan
hos assyrer, egypter, perser, greker och romare,
i allm. för försegling. Redan tidigt användes de
dock i Orienten även för besegling. Då papyrus
och pergamentsurkunder kommo i bruk, användes
s. för såväl besegling som försegling. Från
romarna kom s. till frankerna. Under
merovinger-na trycktes det på själva skrivsidan av
urkunderna men omnämndes ej, såsom fallet var med
namnet, i bekräftelseformeln och var således blott
igenkänningstecken. Under karolingerna intogs s.
jämte namnunderskriften i bekräftelseformeln.
Namnunderskriften kom på noo-talet helt ur
bruk, utom i notariatsintyg. Nästan all beviskraft
Johan III:s sigill, fram- och baksida. Se även bild vid
Bulla.
låg nu hos s. Handhavandet av riks- och
regent-sigill var därför i allm. anförtrott åt en av
rikets högsta ämbetsmän, stundom benämnd s
i-gillbevarare. I Sverige kallades det stora
rikssigillet stundom riksklämma. I rikssigillet
ingår riksvapnet. Tidigast synes det ha varit
endast kejsare och konungar, som i sina off.
urkunder begagnat s., men bruket därav spred sig
snart. Personliga s. förstördes el. ändrades ofta
vid ägarens död, såvida man ej lät dem följa
denne i graven. På varjehanda sätt sökte man
skydda sig mot förfalskning; stränga straff
stadgades för den, som förfalskade s. Förlorades
ett s., kungjordes förlusten för närmaste
offentliga myndighet el. för konung och råd, varefter
det förklarades dödat. Med nyare tidens början
avtog s:s betydelse alltmer; jämte detta och i
dess ställe framträdde åter namnunderskriften,
och s:s påtryckande var erforderligt endast vid
urkunder av mera off. natur.
Sveriges äldsta kända s. äro konung Karl
Sverkerssons och ärkebiskop Stefans, anbragta
under samma urkund av 1164—67. Från slutet av
samma årh. påträffas ett s., tillhörande j arlen
Birger Brosa (se bild vid denne). Från början av
1200-talet finnas s., tillhörande biskopar, abboter
och adelsmän. Vid mitten av 1200-talet nämnes ett
kapitelsigill, mot slutet även stads- och
borgarsi-gill. I början av 1300-talet uppträda
landskaps-och härads-s. Ofta begagnades dubbla s., så att på
huvudsigillets baksida anbragtes ett s. k. kon
t-r a sigill, stundom nyttjat självständigt som
sekret. Vanl. höra båda stämplarna på ett dylikt
dubbelsigill till samma person, men det
förekommer också, att de tillhöra skilda personer, t. ex.
man och hustru, far och son. Städers s. ha
stundom på baksidan sin borgmästares s. och
klosters sin abbots el. abbedissas. I såväl
andligas som lekmannasigill (bland de senare även
kungliga) användes ofta ägarens vapensköld.
Ärkebiskopar och högre andliga använde
antingen ett personligt el. ett för stiftsstyresmannen
allmänt ämbetssekret el. bådadera. Ofrälse
personers s. innehålla vanl. endast initialerna till
för-och tillnamn. Ofta finner man, att samma
person vid olika tider begagnat olika s. Stundom
ha särskilda domssigill (sigillum ad causas)
använts av konungar.
Det ämne, vari s. avtrycktes, var metall, vax,
deg (oblat) el. lack (s. k. spanskt vax).
Metallsigillen, s. k. bullor, bestodo vanl. av bly, någon
gång under viktigare regeringshandlingar av guld.
Under svenska handlingar träffas aldrig
metallsigill. Vaxsigillen voro röda, gröna, svarta, bruna
el. ofärgade. Deg- och lacksigill uppkommo först
vid början av 1500-talet.
S:s form har varit synnerligen växlande. I
svenska s. träffar man runda (de vanligaste),
spetsovala (hos andliga personer), sköldformiga
(särskilt under 1200- och 1300-talen), rutformiga,
månghörniga och klöverbladsformiga m. fl. Även
med avseende på s:s innehåll råder mycken
omväxling, och man plägar skilja mellan 1)
skriftsigill, vilka innehålla en inskrift,
namn el. bokstav, 2) b i 1 d s i g i 11,
innehållan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
