Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skotfoss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
Skott
1142
{hela partiet ofvanför kotyledonerna kallas
epikotyl), som ger upphof till växtens hufvudskott
i. stam. Skottets vidare utbildning kännetecknas
af de olika anlagens tillväxt. Bladanlagen växa ut
till blad, och skottaxeln erfar för det mesta en
betydlig sträckning. Man säger nu, att knoppen slår
ut. Genom växandet aflägsnas bladen från hvarandra. De
partier af skottet, där bladen ha sina fästpunkter,
kallas noder ("leder"), mellanrummen internodier
(jfr Skottbyggnad). Noder och internodier ha stundom
fysiologiskt olika egenskaper. Hos gräsen utföra
noderna den geotropiska rörelse (se G e o t r o p
i s m), medelst hvilken ett kullfallet strå lyftes
upp. Äfven delar af själfva internodierna kunna vara
ombildade till ledknölar. Internodiernas längd växlar
med yttre betingelser. Vid fuktig kultur alstras
längre internodier än vid
ITig. 2. Semperviviim assimile. I normalt skott,
II vid hög fuktighet, III i mörker.
torka (fig. 2 I o. II). Etiolerade skott
(se E t i o l e r a d e) ha i regel betydligt
längre internodier än normala, medan bladen och
sidoskotten äro förkrympta (fig. 2 III). I allmänhet
äro hos hufvudskottet de mellersta internodierna
längst, åt spetsen och basen bli de kortare. Hos
gräsen växa ett eller flera apikala internodier
högst betydligt starkare än de vid basen (hos
Molinia coerulea flera hundra ggr), hvarigenom
blomställningen lyftes i höjden. Öm kortskott se
Skottbyggnad. Stort inflytande på skottets utseende
ha bladens ställning och beskaffenhet. Bladens
inbördes läge bestämmes under deras anläggande vid
vegetationspunkten (fig. 1). Oftast äro bladen
strödda eller sitta, närmare bestämdt, i spiral
rundt skottaxeln (se Bladställning), eller också äro
de krans-sittande, d. v. s. flera blad finnas vid
hvarje nod. I senare fallet äro de vanligen motstående
(opponerade). Antalet kransblad beror i många fall på
skottets kraftighet och internodiernas läge och kan
delvis experimentellt förändras. Skottet är till sin
morfologiska och anatomiska byggnad antingen radiärt
eller dorsiventralt (af lat. dorsum, rygg, och venter,
buk). En radiär skottaxel är cylindrisk och har bladen
rundtorn lika fördelade. Ett dorsiventralt skott
uppvisar en ryggsida och en buksida och är oftast
tillplattadt. Mycket vanlig är blomställningars och
blommors dorsiventralitet, s. k. zygomorfa blommor
(jfr Dorsiventral). Af örtskotten pläga de ortotropa,
d. v. s. upprätta, hufvudskotten vara radiära,
de plagio-tropa, d. v. s. snedställda, sidoskotten
dorsiven-
trala (jfr Eörelsefenomen, sp. 207). Sidoskottens
dorsiventralitet är ofta betingad af deras sneda läge
i förhållande till lodlinjen, induceras af tyngd eller
ljus och kan experimentellt omändras (t. ex. hos
granen), eller den är autonom och betingas genom
grenens ställning till hufvud-axeln (kan då icke
experimentellt omändras; t. ex. Araucaria, Fagus,
Ulmus, Begonia, papilionacéer). Stundom antar ett
urspr, radiärt skott - särskildt om bladen äro
motstående - dorsiventral karaktär vid ensidig
belysning, beroende därpå, att internodierna
vrida sig, så att alla bladen komma i ett plan
(t. ex. Lonicera, Philadelphus, Sy ringa, Dier-
Fig. 3. Diervilla grandiflora. T. v. skott, som
genom in-ternodievridning blifvit dorsiventralt,
t. h. radiärt skott.
villa; fig. 3). Alm och bok uppbyggas h. o. h. af
dorsiventrala skott. Äfven sidoskotten af andra
ordningen sitta hos de nämnda träden (samt hos granen,
Araucaria o. s. v.) på grenflankerna, hvarigenom
hela skottsystemet blir plattadt. Ej sällan äro
bladen på skottens olika sidor olika stora (oftast
äro öfversidans blad mindre än undersidans), ett
fenomen, som kallas anisojylli (se d. o.). Stundom
förenas anisofylli med anisokladi, då de gynnade
eller hämmade bladens axelskott utvecklas olika. En
tillpassningsföreteelse i samma stil som aniso-fyllien
är bladmosaik (se d. o.).
Ett skott med sina sidoskott kallas
skottsystem. Arkitektoniken hos skottsystemet (dess
"habitus’) beror mycket på förgreningens typ. Enklaste
fcrgreningstypen är dikotom 1. klyk-jon.dg förgrening}
som uppstår genom direkt klyf-uing af skottets
vegetationspunkt, hvarvid två skott uppstå, som med
den ursprungliga axeln bilda lika vinklar (fig. 4
I). Uppstå på samma sätt tre eller flera grenar, talar
man om trikotomi, polytomi. Äkta dikotom förgrening
förekommer ej hos vegetativa skott af högre växter,
men väl hos alger och lefvermossor (t. ex. Dictyota
dichotoma, en brunalg). Det dikotomiska skottsystemet
antar ett från sin typiska form starkt afvikande
utseende, om vid de på hvarandra följande klyfningarna
af skottspetsen städse blott en af sidogrenarna gynnas
(fig. 4 II), och man får då dikotomi med sympodie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
