Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fallrör - Fallrörelse - Fallskärm - Fallstedt, Ingel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olikartade, t. ex. det finaste dun och en
kula af den tyngsta metall, falla
lika fort längs det lufttomma röret.
L. A. F.*
Fallrörelse, fys., den rörelse, hvarigenom
en kropp sträfvar att närma sig intill jordens
medelpunkt. Detta kan ske antingen så, att kroppen
rör sig i rät linje mot densamma, eller ock så, att
den tvingas följa en annan väg. Den förra rörelsen
kallas fritt fall, den senare är ett fallande efter
en bestämd bana, t. ex. fall längs ett lutande plan
eller i cirkelbåge såsom vid pendelns rörelse. Lagarna
för fallrörelsen (fall-lagar) framställdes först af
Galilei, som genom sina undersökningar lade
grunden till hela rörelseläran, sådan den sedermera
utvecklats förnämligast af Newton. För fritt fall i
lufttomt rum gälla följande lagar:
1. Alla kroppar falla med lika hastighet oberoende
af ämne, storlek och form.
2. Hastigheten i tyngdens riktning ökas
för hvarje tidsenhet med en bestämd kvantitet, kallad
tyngdkraftens acceleration. Betecknas denna med
g, är, om kroppen utgår från hvila, hastigheten
vid slutet af första tidsenheten g, af den
andra 2g o. s. v., hvilket vill säga, att
om tyngden vid slutet af första tidsenheten
upphörde att verka, skulle kroppen fortsätta sin
rörelse med likformig hastighet = g, efter andra
tidsenhetens slut skulle under samma förutsättning
den likformiga hastigheten blifva 2g, o. s. v.
3. Af lagen 2 följer, att de vägstycken
kroppen tillryggalagt blifva proportionella mot
kvadraterna på de använda tiderna. Betecknas
accelerationen med g, tiden från rörelsens början med
t, hastigheten med u och vägen (fallhöjden)
med s, så innehållas fall-lagarna i följande formler:
u = gt och s = 1/2gt2,
ur hvilka genom elimination af t erhålles
u = sqrt(2gs). Om t uppmätes
i sekunder och s i mm., så är vid 60° lat.
g = 9,819. g har ej samma värde öfverallt på jordytan,
utan varierar med latituden, hvilket beror dels på
jordens rotation, dels på afplattningen vid polerna.
Skillnaden är emellertid ej så synnerligen stor:
g vid ekvatorn = 9,781 och g vid polerna = 9,832.
Vid kroppars fall i luftfylldt rum kan i följd af
luftens motstånd rörelsen icke längre beräknas enligt
ofvanstående lagar. För tunga kroppar (metallkulor)
och måttliga fallhöjder är dock afvikelsen obetydlig.
L. A. F. (G. N.)
Fallskärm, mek., en skärm, som nyttjas för att hindra
ett föremål att med alltför stor hastighet falla mot
jorden. Den kan ha ganska olika form, men torde dock
vanligen likna en paraply eller en trubbig kon, med
spetsen vänd uppåt och försedd med en öppning i midten
för att undvika för stark pendling vid nedfarten
(se fig. 1).
Fig. 1. Fallskärm, utslagen under nedstigning. |
Fig. 2. Flygfrukt af kärrtisteln såsom »fallskärm». |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>