Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska spårvägar - Elektriska svängningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kontaktanordningar vid hållplatserna eller linjens
ändpunkter. Syrelukten tränger emellertid in
i vagnarna, hvarjämte syran småningom förstör
vagnstommen. Stundom, då vagnarna i allmänhet
gå med luftledning, men vid passagen öfver torg
eller öppna platser på ett kortare stycke skola
framföras utan den vanprydande luftledningen,
användes på en del ställen ackumulatortendrar
eller ackumulatorlokomotiv för den lokala
öfverflyttningen. Ackumulatortendrarna laddas vid
ändpunkten af luftledningcn, tillkopplas motorvagnen
och lämna denna ström; de äro likväl tunga och
svårmanövrerade vid växlingar. Ackumulatorlokomotiven
äro försedda med eget maskineri och taga motorvagnarna
på släp. Lokomotiven äro emellertid liksom tendrarna
dyra i anskaffning och underhåll.
Trefassystemet för spårvägar förekommer mera
sällan. Anordningarna äro desamma som för
trefasjärnvägar (se Elektriska järnvägar, sp. 246
ff.). Kontaktspänningen är omkr. 500 volt, och
vagnarna ha två motorer på omkr. 25 hkr hvar.
Enfasmotorerna ha hittills ej hunnit få stor
användning för spårvägar. F. n. finnes blott ett
fåtal längre interurbana spårvägslinjer i Amerika
för enfasdrift. Det torde ock vara för dylika långa
linjer, som enfasmotorn får sin största användning
just i förening med likströmsdrift. Såväl seriemotorn
som den kompenserade repulsionsmotorn kan mer
eller mindre direkt drifvas med likström. Detta
sätt användes för långa spårvägslinjer, då samma
vagnar inom städerna drifvas med likström, men
ute på landsbygden med högspänd växelström. Såväl
Westinghouse som Union och Allm. sv. elektriska
aktiebol. i Västerås ha utarbetat system för dylik
kombinerad drift, och systemet torde komma att införas
på bl. a. linjen Stockholm-Värmdö. Vid Allm. svenskas
system kopplas motorn automatiskt om vid öfvergången
från likström till växelström och tvärtom.
I Sverige äro f. n. alla spårvägar ombyggda till
elektrisk drift. Stockholms, Göteborgs, Norrköpings
och Hälsingborgs spårvägar ha en längre tid varit
i drift, hvarjämte elektriska spårvägar i Malmö och
Uppsala tillkommit. Stockholms södra spårvägssystem
var det första stadssystemet med elektrisk drift i
Sverige (färdigt 1901). En del längre spårvägslinjer
mellan Stockholm och dess villastäder torde snart
komma till utförande.
Dylika långa spårvägar ha vunnit stor utbredning
i Amerika. Dessa interurbana (d. v. s. mellan
städer gående) linjer ha ofta särskild banvall
och äfven inhägnade banområden, men linjerna
följa i allmänhet landsvägarna och ha hållplatser
direkt utanför farmarens dörr. Landtprodukter
forslas därför in till städerna med spårvägarna,
ofta i speciella, för ändamålet konstruerade
vagnar. Vagnarna äro stora boggivagnar, som kunna
gå med ända till 80 km. hastighet ute på linjen. En
del af dessa spårvägar har genomgående vagnar, som
gå hundratals km. och t. o. m. äro inrättade som
sofvagnar. Näst Förenta staterna torde Tyskland
stå främst i afseende på elektriska spårvägar,
1 okt. 1905 hade Tysklands elektriska spårvägar en
sammanlagd längd af 5,500 km. Dessa spårvägar äro
nästan uteslutande stadsspårvägar. Några interurbana
linjer finnas knappast ännu. Frankrike har omkr. 2,000
km. spårvägar.
Om de elektriska spårvägarnas uppkomst och utveckling
se Elektriska banor. A. E-m. S. V.
Elektriska svängningar, fys. Laddar man en
leidenflaska (se Laddflaskan) med
elektricitet på den inre beläggningen, hvarvid
den yttre laddas med motsatt elektricitetssort,
och sedermera urladdar densamma genom en elektrisk
gnista, så finner man stundom, att urladdningen ej
egt rum fullständigt. Det kan då inträffa, att de
båda beläggningarna bytt laddning med hvarandra,
så att den inre beläggningen är negativ, den yttre
positiv. Detta faktum kan tydas så, som om de båda
elektriska laddningarna vid urladdningen ej stannat
vid jämviktsläget, då de neutralisera hvarandra,
utan rusat öfver till motsatt sida. Företeelsen
studerades i detalj af Feddersen (1861) och
v. Gettingen, af hvilkas undersökningar framgår, att
den elektriska laddningen vid urladdningen så att
säga oscillerar mellan de båda beläggningarna, som
därigenom ömsevis (i ytterst snabb tidsföljd) antaga
positiv och negativ laddning. Urladdningen består
således af flera fram- och återgående svängningar
hos elektriciteten, hvarvid svängningarnas häftighet
aftager med tiden, så att den andra urladdningen
blir mindre intensiv än den första o. s. v. Genom
att betrakta den vid urladdningen uppstående
elektriska gnistan i en snabbt roterande spegel kan
man erhålla de olika urladdningarnas spegelbilder
lagda bredvid hvarandra och undersöka deras antal
och hastighet. Man kan minska svängningarnas antal
genom att låta elektriciteten passera genom större
och större elektriska motstånd, så att, om detta
motstånd är tillräckligt stort, endast en urladdning
kommer till stånd. De elektriska oscillationerna
voro sedermera föremål för flera undersökningar (af
Helmholtz m. fl.), men vunno sitt största intresse
genom Hertz’ (d. 1894) undersökningar. Genom att
ersätta de båda beläggningarna i de förut använda
leidenflaskorna med metalliska ledare af måttliga
dimensioner lyckades han åstadkomma elektriska
svängningar, hvilka frambringa elektriska vågor, som
likasom ljusvågor utbredde sig åt alla håll i rymden
(etern) och voro så pass korta, att man kunde uppmäta
deras längd i en större sal. Hertz gjorde detta med
hjälp af s. k. elektriska resonatorer, d. v. s. ledare
böjda i sluten (ofta cirkelrund) form och öppna endast
på ett ställe. Uppstodo nu elektriska svängningar
af tillräcklig styrka i en sådan resonator,
slog en liten gnista öfver på resonatorns öppna
ställe. Hvarje resonator är särskildt lämpad
att blifva säte för oscillationer af en bestämd
svängningstid. Hertz ändrade dimensionerna på de
laddade metalliska delarna (de s. k. oscillatorerna),
hvilka utgjorde utgångspunkten för de elektriska
vågorna, till dess deras svängningstid motsvarade
den använda resonatorns. Anbragtes resonatorn på en
punkt i rummet, där en häftig elektrisk vågrörelse
egde rum, gaf denna en gnista. Detta är däremot ej
förhållandet, där den elektriska vågrörelsens styrka
understiger ett visst belopp. Genom uppställande af
en reflekterande skärm (af zinkbleck), mot hvilken
den från oscillatorn utgående elektriska vågrörelsen
reflekterades, åstadkom Hertz stående elektriska
vågor, i hvilka han uppmätte läget af bukar och knutar
med resonatorns hjälp. I bukarna är den elektriska
svängningen starkast, i knutarna svagast. Därur
bestämdes de elektriska vågornas längd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
