Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa i förhållande till jordytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda fuktiga och varma samt derför lätta luften
stiger uppåt och afkyles derigenom, hvarvid dess
vattenånga kondenseras och nedfaller i ständiga
regnskurar. Derigenom minskas lufttrycket med ett
belopp motsvarande trycket af den vattengas, som
nedfallit i form af regn, och denna omständighet
bidrager till den nämnda insugningen af luft längs
jordytan. Vi skulle sålunda i de öfre luftlagren,
från stilla bältet räknadt, få sydliga vindar på
det norra halfklotet, nordliga på det södra, och
tvärt om längs jordytan. Men nu är att märka, att
jorden på ett dygn vänder sig ett hvarf kring sin
axel, och att det är från denna roterande jord vi
betrakta luftens rörelse: det är luftens relativa
rörelse i förhållande till jorden, som bör tagas i
betraktande. Tänker man sig en projektil utslungad
från eqvatorn rakt norrut, så eger den, förutom
den meddelade hastigheten åt norr, en hastighet
från v. till ö., emedan den deltager i jordens
dagliga rörelse. Kommer den till högre breddgrader,
bibehåller den också der sin ursprungliga hastighet
åt öster. De punkter på jordytan, öfver hvilka den
passerar, ega samma vinkelhastighet som en punkt
vid eqvatorn, men deras lineära hastighet är mindre
i samma mån afståndet till jordens rotationsaxel
minskats. Vår projektil kommer derför att vinna på
dem i afseende på rörelse åt öster; den kommer med
andra ord att afvika åt höger från sin ursprungliga
riktning. Kastas omvändt en projektil från nordliga
trakter rakt söderut, så kommer den till trakter med
allt större hastighet från v. åt ö.; den »blir efter»
i förhållande till dessa och afviker således äfven
nu åt höger. På samma sätt finner man, att en åt
s. eller n. på södra halfklotet utslungad projektil
kommer att afvika åt venster. En fullständig teori
för relativ rörelse visar, att samma sak gäller
äfven för östliga och vestliga rörelseriktningar,
och deraf följer då, att hvarje vind på det norra
halfklotet sträfvar att afvika åt höger, hvarje vind
på det södra åt venster. Derjämte kommer en vestvind,
enligt teorien för relativ rörelse, att devieras
uppåt, en östvind nedåt. Tänka vi oss nu en eqvatorn
omgifvande luftring i de högre luftlagren röra sig
norrut, blir till en början vindens riktning alltmer
vestlig; den kommer inom kort att uppträda som en
s. k. sydvestlig antipassad. En sådan kan exempelvis
iakttagas på toppen af Tenerifes Pik. Af samma skäl
blåser i de högre luftlagren på det södra halfklotet
en nordvestlig antipassad. När luftringen hunnit till
omkr. 30° bredd, är rörelseriktningen rakt vestlig;
den skulle nu vända ännu mer åt höger på det norra
halfklotet, d. v. s. få en komposant åt söder, men
hindras derifrån af alltjämt från s. påträngande
luftmassor. En hopning af luft eger derför derstädes
rum, d. v. s. man erhåller i hvartdera halfklotet
en gördel af högre lufttryck, hvilken dock, på grund
af den der rådande ojämnare fördelningen af land och
haf, uppdelas i skilda barometermaxima, afbrutna af
mellanrum med måttligt lufttryck. Ifrån denna gördel
af högt lufttryck försiggår tillströmningen längs
jordytan in mot stilla bältet, men
dessa inströmmande luftringar komma naturligtvis
också att afvika åt höger på det norra halfklotet,
åt venster på det södra: de komma att uppträda som
nordostpassad på norra halfklotet, som sydostpassad
på det södra. Den östliga komposanten blir mera
öfvervägande, ju närmare man kommer stilla bältet, så
att närmast detta vinden är nästan rakt östlig. Detta
förklarar hvarför passaden invid stilla bältet dör ut;
förvandlad till östvind, pressas den ned mot jordytan
och tillintetgöres genom friktionen mot denna. Omvändt
erhålla vestliga vindar en tendens att förherska i de
högre luftlagren; observationer på cirrimolnens gång
visa, att detta i sjelfva verket är fallet äfven för
trakter n. om det omnämnda maximibältet. Särskildt
må härvid omnämnas de noggranna molnmätningar, som
på senare tid utförts af Ekholm och Hågström i
Upsala samt af Clayton i Blue Hill-observatoriet
nära Baltimore, enligt hvilka cirrimolnens
hastighet från v. till ö. kan uppgå till 60 m. i
sekunden och derutöfver. Huruvida denna vestliga
rörelseriktning sträcker sig ofvan molnregionen
ända upp till atmosferens öfversta lager är dock
tvifvelaktigt. O. Jesses fotografiska mätningar på
de s. k. lysande nattmolnen tyckas tvärtom visa, att
dessa, som befinna sig på en medelhöjd af något öfver
80 km., röra sig från ö. till v. med en hastighet af
ända till 100 m. i sekunden och derutöfver. De allra
öfversta luftlagren skulle enligt dessa observationer
rotera med mindre vinkelhastighet än jorden. En med
jorden fast förbunden punkt på denna höjd och samma
breddgrad – de af Jesse iakttagna lysande molnen
beräknades ligga öfver södra Sverige – rör sig på
grund af jordrotationen med 260 m. hastighet från
v. åt ö., hvadan de lysande molnens absoluta hastighet
i alla fall skulle gå i denna riktning. Emellertid
äro Jesses hittills publicerade observationer för
fåtaliga, för att säkra slutsatser af dem skulle
kunna dragas. Säkrare konstateradt tyckes vara, att de
högsta luftlagren i eqvatorialtrakterna ega mindre
vinkelhastighet än jorden; så fann man t. ex. att
efter det vulkaniska utbrottet på Krakatoa i Aug. 1883
(se Röda skenet) rökströmmen, som hade en medelhöjd af
33,5 km., passerade jorden rundt från ö. till v. på
12 1/2 dygn. Här har man äfven i den öfver stilla
bältet uppstigande rörelsen hos luftmassan en bestämd
anledning till denna retrograda rörelse.
I kusttrakter uppträda regelmässiga periodiska
vindar, hvilka, när perioden är ett dygn, benämnas
landbris och sjöbris. Under dagen uppvärmes landet
mer än hafvet, dels emedan den jämnare hafsytan
återkastar en större del af det strålande värmet,
dels emedan värmestrålarna i hafvet nedtränga
till större djup och ej absorberas blott vid ytan,
dels emedan vattnets specifika värme är större än
markens och samma mottagna värmemängd hos vattnet
derför åstadkommer mindre temperaturförhöjning,
dels emedan uppstående hafsströmmar sträfva att
utjämna temperaturdifferenserna, dels slutligen
emedan ytvattnet afdunstar, och till afdunstningen
åtgår värme. Från det starkare uppvärmda landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
