Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winckelmann, Johann Joachim - Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa i förhållande till jordytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppseende genom föga eller alls icke bekanta notiser
om antik konst, snart efterföljdt af ett anonymt
Sendschreiben och derefter af ett svar, Erläuterung,
med lärda bevis för alla nya påståenden. Der
återfinnas alla hans grundåskådningar, som sedan
framträdde i hans »Kunstgeschichte». Märklig var
särskildt formen i den första skriften, i hvilken
han försmådde den lärda apparaten och i stället
vände sig till »künstler und kenner» (konstnärer
och kännare). Denna skrift skaffade honom tillträde
till kurfursten, hvarpå följde respengar och en årlig
pension af 200 thaler. Utan att dröja reste W., och i
Dec. 1755 kom han till Rom. Försmående alla offentliga
anbud om platser, ifyllde han hvad som fattades i
hans lilla pension med att tjenstgöra som ciceron
åt förnäma resande, men mottog deremot tacksamt
den vänskap och liberalitet, som visades honom af
kardinal Alessandro Albani, sin tids dugligaste och
kunskapsrikaste samlare, hos hvilken han bodde, och
med hvilken han på det lyckligaste samverkade under
sin vistelse i Rom. En man, hvars bekantskap äfven
var af betydelse för W., var den tyske målaren
Raphael Mengs, hvars kunskaper och förtrogenhet
med Roms alla konstskatter blefvo af ovärderlig
nytta för W. De hade gemensamt uppgjort planen till
ett verk, »Von dem geschmack der griechischen
künstler», som dock ej blef af, men bibehållna från
den tiden äro några beskrifningar af statyer i
Belvedere (Vatikanen), framförallt af »Torso» och
Apollo, skildringar, i hvilka W. sökt fixera det
intryck dessa verk efter upprepade studier gjort
på honom, och som ej blott konstvetenskapligt,
utan äfven språkligt höra till perlorna i den
äldre tyska literaturen. – Ett vigtigt moment i
hans utbildning gör äfven upptäckten af Herculaneum
och Pompeji. Han lyckades, oaktadt de italienske
arkeologernas afundsjuka, genom sina gynnare få
se de funna skatterna, och frukten af studiet blef
hans Nachtichten von den herculanischen entdeckungen
(1764), hvilka gåfvo första underrättelsen om det
vigtiga fyndet. En annan sak, som bidrog att vidga
W:s insigter, var det uppdrag han fick af baron
Stoschs arfvingar att ordna dennes samling af gemmer
(nu tillhörande museum i Berlin). Katalogen utkom
1760. Två år senare, 1762, utgaf han en skrift, på
hvilken han lade stor vigt, nämligen Anmerkungen über
die baukunst der alten, en skrift, som, då Vitruvius
dittills varit ledaren inom den antika arkitekturens
område, för första gången visade på nödvändigheten
att gå tillbaka till grekernas byggnader och ledde
uppmärksamheten på templen vid Paestum. Äntligen
utkom 1764 hans lifs förnämsta verk, Geschichte
der kunst des alterthums, det grundläggande verket
för konsthistorien, genom hvilket hans plats inom
vetenskapens verld var gifven. I Rom, der han räknades
som en af de förnämsta celebriteterna, nämndes han
af påfliga regeringen till öfverdirektör öfver Roms
alla fornminnen. Dessutom arbetade han på ett annat
verk af första rang, Monumenti inediti di antichità
(1767), rikt utstyrdt med kopparstick. – Från Tyskland
hade upprepade inbjudningar kallat honom att göra ett besök. Han gaf efter
1768 och reste till Tyskland. Knappt kommen på
hemlandets jord, greps han af en oförklarlig ångest,
och från Wien vände han skyndsamt tillbaka till
Italien. I Trieste måste han vänta några dagar, och en
morgon, d. 7 Juni 1768, blef han der mördad af en för
brott förut straffad italienare, hvilken ville röfva
de dyrbara guldmedaljer, som W. erhållit i Wien. I
Roms Panteon uppsatte hans beundrare hans byst; i
Stendal restes hans bildstod (1859, af L. Wichmann),
men hans stoltaste monument är hans efterlemnade verk.
C. R. S.
Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa
i förhållande till jordytan. Bildar vindens riktning
(d. v. s. den riktning, från hvilken vinden blåser)
en viss vinkel mot horisonten, så kan vinden uppdelas
i två komposanter: den ena längs lodlinien, uppåt
eller nedåt, den andra horisontal. Vanligtvis tar
man endast denna senare komposant i betraktande;
den är ock i allmänhet många gånger starkare än den
vertikala, hvilket dock ej hindrar, att denna eger
stor betydelse för förklaringen af rörelsefenomenen
inom atmosferen. – Häller man vätska i ett U-formadt
rör, så ställer den sig till samma höjd å båda
sidor. Uppvärmes den ena sidan, utvidgas vätskan
i denna, och dess nivå höjes utan att jämnvigten
derigenom störes, ty dess större höjd motväges
af den större tätheten hos den kallare vätskan
i den andra rörgrenen. Men om ett horisontalt
sammanbindningsrör infogas i jämnhöjd med den
kallare och lägre vätskeytan, strömmar vätska genom
detta rör öfver från den varmare sidan. Derigenom
störes jämnvigten i rörledningens nedre del, så att
vätskan derstädes strömmar från den kallare grenen
till den varmare, och denna cirkulation fortgår,
tills hela vätskemassan fått samma temperatur. En
likadan strömning, fastän med mindre hastighet,
inträder, om det öfre förbindningsröret befinner sig
lägre än den kallare vätskans fria yta. Öfver de
ställen på jorden, der solen vid middagstid står
i zenit, uppvärmes luften starkast, dels direkt af
solstrålarna, dels genom beröring med den upphettade
jord- eller vattenytan. Luftkretsen får der större
höjd än längre i norr eller söder, och då förbindelsen
der öfverallt är fri, komma de högre luftlagren från
detta bälte att flyta ut åt n. och s. Derigenom störes
jämnvigten vid jordytan, och kallare luft tillströmmar
från n. och s. På sjelfva bältet för den starkaste
uppvärmningen är den horisontala vinden, åtminstone
vid jordytan, försvinnande liten; det benämnes derför
»stilla bältet». Detta bälte flyttar sig efter solens
ställning och uppnår under norra halfklotets sommar
sin största nordliga bredd af ungefär 10°, hvaremot
det under vår vinter ej når längre söderut än ungefär
till eqvatorn. Denna sista omständighet beror derpå
att »värme-eqvatorn», d. v. s. det bälte på jordytan,
der medeltemperaturen för året är störst, befinner
sig omkring 5° n. om den geografiska eqvatorn. Då
stilla bältets omkrets till största delen utgöres
af haf, uppstår genom dessas uppvärmning en stark
afdunstning. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
