Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v.), och på 1300-talet voro de fullt tyska. Mot
medeltidens slut framträder i dem en borgerlig
och reformatorisk anda alltmera. I bifigurer och
mellanspel tillgodosågs det komiska elementet. De
uppsluppna fastlagsspelen utgingo från Nürnberg
på 1400-talet och odlades då med framgång af Hans
Rosenblüt och Hans Folz. – Prosaspråkets utveckling
hindrades deraf att kyrkan och vetenskapen nyttjade
latinet. Af betydelse blefvo lagverk på inhemskt
mål (»Sachsenspiegel», »Schwabenspiegel») och
prosa-krönikor (»Sachsenchronik», »Limburgerchronik»
m. fl.). Vältaligheten utvecklades i hög grad af
predikomunkar och mystiker. Franciskanen Berchtold
(d. 1272) var en stor predikant. De berömde
mystikerna Mäster Eckhart, J. Tauler, Heinr. Suso och
författaren till »Eyn deutsch theologia» uppträdde
på 1300-talet. David von Augsburg (d. 1271) skref
ypperliga uppbyggelseskrifter. Längre fram vann
predikanten Geiler von Kaisersberg (1445–1510)
namnkunnighet. – Det första universitetet hade
grundats 1348, i Prag; under samma årh. tillkommo
dylika i Wien, Heidelberg, Köln och Erfurt, på
1400-talet i Leipzig, Rostock, Greifswald, Tübingen,
o. s. v. Under renaissancen inkom från Italien en fri
intellektuel odling, hvars målsmän voro de på latin
författande humanisterna, och boktryckarekonstens
uppfinning gaf fart åt en folkliteratur, som
behandlade tidens sociala och praktiska spörsmål.
Fjerde perioden, reformationstidehvarfvet,
1517–1618, betecknar ett sjunkande af
nationalandan. Furstar, adel och lärde lemna
den fosterländska literaturen åt dess öde, och
reformatorernas i mycket trångbröstade uppfattning är
hinderlig för en fri bildning. Emellertid gör den fria
forskningens anda sig gällande. Den ledande mannen
äfven inom literaturen är Luther (1483–1546). Genom
sin utomordentliga bibelöfversättning (1522–34)
utbildade han nyhögtyskan, som från denna tid
vardt literaturens språk (förut hade hvar och en
betjenat sig af sin dialekt). Luther tog dervid
sitt material ur det sachsiska kanslispråket samt
folkets uttryckssätt och mystikernas skrifter. Han
anslog äfven tonen till psalmdiktningen, tidehvarfvets
egentligaste poetiska uttrycksform. Omedelbart folklig
är han ock i sina bordstal, predikningar, sändebref
samt tallösa strids- och flygskrifter. Reformationens
politiska sida företrädes af den högsinte och
djerfve Ulrichvon Hutten (1488–1523), bland hvars
stridsskrifter endast ett fåtal är på tyska. – I
psalmen, buren af den protestantiska andans kraft,
framvällde tidens djupaste rörelser fritt. Luther
gick i spetsen, med sina 36 psalmer, genomträngda
af stridstrots, församlingsmedvetande och trosglad
enfald. Bland hans närmaste efterföljare äro Hans
Sachs, Nik. Hermann (d. 1561), P. Eber (1511–69)
och Nik. Selnecker (1532–92). Efter denna första
blomstring fick en dogmatisk, polemisk eller
sedelärande ton öfverhand i psalmdiktningen, tills
denna i slutet af århundradet vann en ny lyftning
(Phil. Nicolai, 1556–1608). Den verldsliga dikten
tynade. De lärde kände ej den
äldre tyska poesien och ej folkvisan, men sågo i
härmning af de romanska folkens vitterhet enda medlet
att lyfta den tyska ur dess råhet. Versifikationen
blef allt sämre; man förlorade sinnet för skilnaden
mellan betonade och obetonade stafvelser samt räknade
endast stafvelsernas antal. Paul Schede (kallad
Melissus; 1539–1602) införde sonetten, terzinen och
alexandrinen. Äfven antika versmått efterbildades,
ehuru jämmerligt. På det episka området, der
folksagan föll i förakt och glömska, tog den satiriska
didaktiken öfverhand. Dessutom skrefvos rimkrönikor
samt poem öfver skytte- och hoffester. J. Fischart
(d. 1589) dolde ett djupt allvar under sin
grobiankomik och bittra satir. Han ville höja
folkets sedliga ståndpunkt och fosterlandskärlek
samt nedslå jesuitismen. Hans språkbildande förmåga
inom prosan söker sin like. Barth. Ringwaldt
(1530–98) hade sin styrka i kristlig didaktik,
Erasmus Alberus (d. 1553) och Burkhard Waldis i
djurfabeln, G. Rollenhagen (1542–1609) i satiriskt
djurepos. Tidehvarfvets förnämsta skaldeförmåga
i Tyskland är nürnbergskomakaren Hans Sachs
(1494–1576) genom outtömlig alsterrikedom, åskådlig
och trohjertad framställning, verldskännedom och
lyckligt poetiska vändningar, trots sin sträfva,
okonstnärliga form. Han prisade det borgerliga
hemlifvets arbete och fromhet, tog reformationen i
försvar, skref förträffliga lärodikter, utvecklade
en sund, glädtig humor i skämtberättelser på vers,
fullkomnade mästersången och flyttade dramat
öfver i den nya tiden, i det han riktade det
med ämnen från historien och sagan samt införde
dialog och karaktersteckning. Denna tid spelades
teater i alla städer, af studenter, skolgossar
och borgare; man bjöd på klumpiga öfversättningar
från grekiskan, bibeldramer, bittra fejdedramer
mot katoliker och kalvinister m. m. Det folkliga
dramat, som blomstrade i Nürnberg, Elsass och
Schweiz, utgjordes företrädesvis af fastlagsspel
och romantiska skådespel (efter folkböcker och
italienska källor). Reformationsvännerna
Nikol. Manuel (1484–1530) och Nikod. Frischlin
(1547–90) utmärkte sig i fastlags- och lustspels
författande. Yrkesskådespelare fick man först 1590,
i de s. k. engelske komedianterna, troligen tyska
aktörer, som i Nederländerna lärt känna den liffulla
engelska dramatiken. De införde teatereffekter,
väckte håg för gräsligheter, musik och ståt,
och »den lustiga personen» (Hanswurst) fick en
bestämd gestaltning. Sedan de gjort Shakspere känd i
Tyskland, lärde man sig der att utveckla en handling
dramatiskt. Inflytandet visar sig hos Jak. Ayrer
(d. 1605), som ofverträffar Hans Sachs i ämnets
byggnad och utveckling, samt hos hertig Henrik Julius
af Braunschweig (1564–1613), i hvars prosadramer
det lärda språket kämpar med den folkliga tonen. –
Prosan stod högt under förra hälften af tidehvarfvet,
men den lutherska prosans kraft och renhet urartade
derefter till klumpig bredd och uppstyltning. Predikan
fylldes med osmaklig dogmatik eller råa utfall mot
andra kyrkor. Inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
