Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tecknade gerna sällsamma kärleksäfventyr. I
kompositionens konst står denna epik lågt. Formen
är vanligen korta, parvis rimmade verser med
fyra höjningar. Några utmärkta skaldesnillen i
början af 1200-talet odla detta område. Den klare
och harmoniske Hartmann von Aue skildrar i sina
riddaredikter strid och försoning mellan sedliga
motsatser; den djupsinnige idealisten Wolfram von
Eschenbach belyser med rik poesi menniskans inre
utveckling och prisar den religiösa askesen i sitt
förnämsta arbete, »Parzival» (med ämne ur Artur- och
graal-sagorna), medan Gottfried von Strassburg i
sin ypperliga Tristan-dikt ställer passionens och
lefnadsnjutningens rätt gent emot pligten. Vida
underlägsnare förtjenster ega Wirnt von Gravenbergs
»Wigalois», Ulr. von Zatzikhovens »Lanzelot vom see»,
Konr. Flecks »Flore und Blanscheflur» och Heinrich
von dem Türlins »Die krone» (alla Artur-sagorna
hopflätade; omkr. 1220). De alsterrike skalderna
Rudolf von Ems (d. omkr. 1254) och Konrad von
Würzburg (d. 1287, stor formvirtuos) äro deremot mera
märkliga. – Hof-lyriken, som äfven rönte väckelse
från Frankrike, nådde en hög blomstring såsom
»minnesång» (se d. o.), förnämligast i Österrike,
Thüringen, Schwaben och Schweiz. Konventionella
lagar för höfviskhet i tankar och ordval gjordes
gällande, och i strofbyggnaden utvecklades den
största konstrikhet och omvexling. Walther von
der Vogelweide öfvertraffar alla andra minnesångare i
känslans innerlighet, manligt sinnelag och språkets
välljud; närmast komma Heinrich von Morungen och
Reinmar der alte. Allmogelifvet besjöngs realistiskt
af Neidhart von Reuenthal. – Under det att konstdikten
hade sin rot i främmande mönster samt ofta saknade
inre sanning och objektivitet, qvarlefde folkdikten,
hvilken sög sin näring ur den gamla hjeltesagan och
ytterligare utvecklades i episk riktning af »fahrende
leute». I det stora folkeposet »Nibelungenlied»
(se d. o.), den tyska medeltidsvitterhetens perla,
sammansmältas sagokretsarna om Siegfried, om den
burgundiske konungen Gunther (Gundikar, 5:te årh.),
hans syster Krimhild och gemål Brunhild, om Didrik af
Bern och om Attila. En mindre tragisk afslutning har
Tysklands andra stora folkepos, »Gudrun», bygdt på
sachsiska (frisiska) Nordsjösagor. Ur Didriks-sagan
äro motiven hemtade till folkdikterna »Eckenlied»,
»Kunech Laurin» (l. »Der kleine Rosengarten»),
»Rabenschlacht» (se d. o.) och den muntra »Der
(grosse) Rosengarten zu Worms», i hvilken Siegfried
och Didrik sammanföras i strid. Den lombardiska
sagokretsen behandlas i »Rother», »Ortnit»,
»Hugdietrich» och »Wolfdietrich», i hvilka dikter
händelserna delvis spela på österländsk mark. –
Tyska medeltidsliteraturen har vidare att uppvisa
ett ofantligt stort antal poetiska berättelser,
i alla toner alltifrån legendens allvar till
uppsluppen lättfärdighet. En välkänd skämtberättare
var österrikaren Der Stricker (omkr. 1250). På
1200-talet frambragtes goda sedelärande diktverk:
den menniskovänliga »Der Winsbeke», Thomasin von
Zircläres »Welscher gast», Freidanks berömda »Bescheidenheit»,
Hugo von Trimbergs »Der renner», som i borgerlig ton
skildrar otron och förderfvet hos de högre stånden,
samt schweizaren Ulr. Boners fabelsamling »Der
edelstein». På det vetenskapliga området utmärkte sig
schwabaren Albertus Magnus (d. 1280), som åstadkom
bl. a. den första systematiska framställning af
Aristoteles’ filosofi.
Tredje perioden, den medelhögtyska diktningens
andra skede, från 1350 till reformationens början,
var en förfallets tid. Ofrid, laglöshet och
våldsamma seder rådde. Statens och kyrkans makt
bröts; folket hemsöktes af missväxt, hungersnöd och
pest. De andliges kunskapsnivå sjönk djupt, och när
furstarna, upptagna af annat, icke längre beskyddade
diktkonsten, upphörde de adlige sångarna att vårda
sig om den. Adeln hemföll åt sin förra råhet, och
bildningsintressena öfvertogos af borgerskapet i
städerna, hvilka kämpade sig fram till politisk
frihet. Didaktiken tog öfverhand. Den af borgare
idkade poesien (»mästersång», se d. o.) blef
handtverksmässig och torrt moraliserande. Den
rika omvexlingen i minnesångens yttre form
bibehölls och drefs till förkonstling, hvarigenom
den så mycket mindre passade till det enkla
innehållet. Tidehvarfvets enda verkliga poesi voro de
friska, lättsjungna folkvisorna. Dessa ega ett mera
mildt och glädtigt skaplynne än de skandinaviska. De
började upptecknas redan på 1300-talet och utgåfvos
på 1500-talet, då de yppigast frodades, i häften
och flygblad. (En utmärkt samling af dessa tyska
folkvisor har Uhland åstadkommit.) I förgrunden
står den historiska folkvisan, i hvilken tidens
andliga och politiska omhvälfningar återspeglas (dit
höra ock krigssånger från Schweiz och Ditmarsken);
vidare märkas de högeligen käcka landsknektvisorna,
kärleks-, vår-, dans-, dryckes-, handtverks-,
bergsmanna-, jägare-, ryttare-, gatu-, nyårs- och
religiösa visor, förträffliga ballader äfvensom
gåto- och lögrivisor. De gamla episka folksagorna
omdiktades i »Heldenbuch» (1400-talet) och i Kaspar
von der Roens »Neues heldenbuch» (1472). Den bästa
berättande dikt från 1400-talet är den plattyska
djursago-bearbetningen »Reineke Vos», med sin bredt
humoristiska satir. I den didaktiska smådikten af
allvarligt bestraffande anda utmärkte sig Heinrich
der teichner (på 1300-talet). Kejsar Maximilians
torrt allegoriska rim-roman »Tewrdannckh» (1517)
eger ringa värde. Den bästa tyska lärodikt på
1400-talet är »Das narrenschifl» af Sebastian Brant
(1458–1521). Grofkornigare, men äfven qvickare än
denne var satirikern Thomas Murner (1475–1537). Rikt
flödade alltjämt strömmen af vers-berättelser, bland
hvilka de komiska (»schwänke») voro de bästa. – Till
dramaa lägges en grund genom mysterier (»spiele»)
och fastlagsspel. Mysteriedramat, med sin grofhuggna
framställning af bibelns berättelser, förekom såsom
jul-, passions- och påskspel. Det äldsta författades
omkr. 1180 af Wernher von Tegernsee. De skrefvos länge
på latin; men detta språk uppblandades småningom med
tyska (i körer o. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
