Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pantalonger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nischerna ofvan den afdelande gesimsen med stora
rundbågar, i hvilka voro inställda qvinliga bärande
figurer (karyatider), motsvarande kolonnerna i den
undre delen af nischöppningen. Kupolen är uppdelad
i kasetter. – Pantheon betraktas för närvarande som
nationalhelgedom och användes som grafplats för
framstående italienska personligheter. Rafael och
konung Viktor Emanuel hafva der erhållit sitt sista
hvilorum. Ur konsthistorisk synpunkt är det en byggnad
af allra största betydelse. En af den antik-romerska
konstens förnämsta skapelser, kan P. sägas bilda en
utgångspunkt för hela den östromerska (bysantinska)
kyrkliga arkitekturen, och det föresväfvade jämväl
renaissancens arkitekter som ett ideal vid deras
kyrkliga byggnadsföretag.
Pantheon i Paris grundlades 1764, på den högst belägna
punkten i stadsdelen s. om Seine, efter planer af
Soufflot samt fortsattes efter hans död af Rondelet
och fullbordades 1790. Byggnaden invigdes till kyrka
och uppkallades efter S:te Geneviève (Genoveva),
staden Paris’ skyddshelgon, men förvandlades redan
1791 genom ett beslut af Lagstiftande församlingen
till ett tempel, Panthéon, helgadt åt minnet af
nationens store män och afsedt att hysa deras
stoft. Det har sedermera omvexlande burit de båda
namnen. Byggnaden är ett uttryck af den nyklassiska
stilriktning, som under 1700-talets senare del började
göra sig gällande. Dess grundplan visar bilden af
ett likarmadt (grekiskt) kors. Öfver korsmidten
höjer sig en rotunda (tambour), omgifven af en krans
korintiska kolonner, och öfver denna en kupol. Framför
hufvudingången är öfver en hög fritrappa anbragt en
förhall med kolonner, liknande den till Pantheon i
Rom. Det inre delas genom korintiska kolonnader i
hufvud- och sidoskepp. Kupolen utgöres egentligen
af tre öfver hvarandra hvälfda kupor. Af dessa har
den undre naturligtvis en stor taköppning, genom
hvilken man ser upp till den andra, som prydes med
en stor målning af Gros: den hel. Genoveva m. m. Den
tredje bildar yttertaket. Äfven i sidoskeppen äro
omfångsrika målningar öfver historiska ämnen utförda
af Puvis de Chavannes, Blanc m. fl. konstnärer,
och den dekorativa utstyrseln fortgår ännu.
Upk.
Pantikapaion. Se Kertj.
Pantlåneinrättning. Se
Assistans. – Angående vilkoren för idkande af
pantlånerörelse se k. kung. af d. 7 Nov. 1884.
Pantning, sjelfpantning, jur., kallas rätten att
med afseende å ett eller annat rättsligt anspråk
i egen person bemäktiga sig annan tillhörigt
gods. Ursprungligen synes detta hafva varit en
mera allmän exekutionsform (Gammalsv. nam) till
indrifvande af fordringar och skall i denna sin
egenskap hafva i Sverige afskaffats genom Knut
Eriksson (1167–96). Äfven derefter har pantning dock
alltjämt bibehållit sig till förmån för åtskilliga
fordringsanspråk, för närvarande dock endast i fråga
om särskilda till de ifrågavarande fordringsanspråken
i visst förhållande stående saker. Det är nämligen
blott vid några förseelser, som pantning nu
mera får ega rum – olika former af åverkan samt
olaga jagt och fiske –, och det är med afseende å
det härigenom uppkomna anspråket på skadestånd, som
pantning medgifves i de ting, genom hvilka gerningen
skett. I regeln medför dock pantning icke panträtt
i modern mening. Det sker visserligen enligt svensk
rätt i den händelse att någon intager kreatur, som
olofligen inkommit på hans mark. Men detta är ett
undantagsfall. I öfrigt stannar saken, i hela den
nordiska rätten åtminstone, vid en retentionsrätt. Ja
stundom synes man endast i oegentlig mening kunna
tala om ens en retentionsrätt, såsom detta begrepp
vanligen förstås, eller en rätt att innehålla en sak
för framtvingande af betalning för en fordran. Ty i
åtskilliga fall sträcker sig lagens medgifvande ej
längre än att låta den pantande få behålla godset
i afvaktan på sakens rättsliga utredning och till
bevis å den gerning, hvari pantningen verkställts (jfr
Jagtstadg. d. 21 Okt. 1864 § 23, Fiskeristadg. d. 29
Juni 1852 §§ 37, 38 och Skogsordn. d. 1 Aug. 1805
§ 67). – Pantning skall ske å färsk gerning och
utan större våld, än som är af nöden. Å andra
sidan är straff stadgadt för den, som sätter sig
till motstånd mot laga pantning (Straffl. 24, §
16). Om påföljd för olaga pantning se Straffl. 10,
§ 20 och Utsökningsl. § 157. – Husegares rätt i
Sverige att qvarhålla hyresgästs gods (Jordab. 17,
5) är egentligen endast en retentionsrätt men kan
under vissa förhållanden onekligen visa sig såsom
pantning, nämligen för det fall att hyresgästen är
stadd i försök att bortföra sin egendom (Prom. L. till
Utsökningsl. § 10 m. 11). Jfr Panträtt. A. W.
Pantofobi (af Grek. pan, genit. pantos, allt, och
fobos, fruktan), med. Se Melancholia.
Pantometer (af Grek. pan, genit. pantos,
allt, och metron, mått), höjd-, längd- och
vinkelmätningsinstrument.
Pantomim (Lat. pantomimus, af Grek. pan,
genit. pantos, allt, och mimos, se d. o.), ett hos
forntidens romare brukligt stumt dramatiskt spel,
hvilket utfördes endast genom uttrycksfulla åtbörder
och dans, utan någon af skådespelaren framsagd
text. Äfven de skådespelare, hvilka uppträdde i ett
sådant spel, kallades pantomimer (pantomimi). Denna
dramatiska konstart, hvilken till god del intog
den bortdöende dramatiska diktningens plats, har
utvecklat sig ur den i det äldre romerska dramat
förekommande solosången (canticum), derigenom att
skådespelaren inskränkte sig till att blott agera och
lät de beledsagande sångpartierna utföras af en annan
person eller vanligen af en hel chör. Åtminstone i de
allra flesta fall utfördes ett pantomimiskt drama af
en enda skådespelare, hvilken sålunda måste successivt
uppträda i flere roller, såväl qvinliga som manliga,
och äfven genom sitt spel för åskådarna antyda den
blott låtsade närvaron af andra personer, hvilka
tänkas deltaga i handlingen. Helt naturligt ställde
en sådan uppgift stora anspråk på skådespelarens
mimiska förmåga, men underlättades å andra sidan
säkerligen högst väsentligt genom en fast och i
enskildheter utvecklad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
