Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kom över till mig, och jag lade därvid märke
till, att mr Pike gjorde en butter grimas.
Även i öster företedde himlen ett grant skådespel.
Där härskade det skiraste, finaste blått, som upptill
genom en rikedom av harmoniska skiftningar
övergick i blekt men ändå varmt rosenrödt,
alltsamman skälvande och dallrande. Återskenet i vattnet
förvandlade havet till en glittrande silkesduk,
skiftande i blått, Nilgrönt och laxrödt. Det var som om
en mjuk slöja av siden bredts över det sakta
glidande, småkrusiga vattnet.
Och den bleka månen såg ut som en våt pärla,
som glimmade genom himlavalvets färgstarka dis.
I den södra delen av himlen upptäckte vi en
alldeles olika solnedgång — man skulle ha kunnat
kalla den en solnedgång i orange och rödt med gråa,
djupt nedhängande moln, belysta och färgade
överallt på undersidan.
»Hm», brummade mr Pike, medan vi entusiastiskt
hälsade vår nya upptäckt, »se då på den
solnedgång jag har här i norr. Den skäms minsann inte
för sig.»
Och det gjorde den inte heller. Den norra
kvadranten av himlen var en stor solfjäder av färg och
skyar, som reste ulliga, krusiga, blekröda plymer från
horisonten upp till zenit. Det var häpnadsväckande.
Fyra solnedgångar på en gång på himlen! Varje
kvadrant glödde och brann och flammade av sin
särskilda solnedgång.
Och då färgerna bleknade i den långsamma
skymningen, grät den ännu töckniga månen tårar av
lysande silver i det dunkla lilafärgade havet. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
