Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögons varma gråa färg. Och jag började känna till
henne, veta var jag skulle placera henne. Hon är
fysiskt en typ för de bästa kvinnorna i gamla
New-England. Ingenting spinkigt eller magert, ej heller
pösigt, utan vackert kraftigt och ändå inte precis
vad man skulle kalla robust. Då jag sade, att hon
hade en bastant kropp, misstog jag mig. Jag måste
återgå till mitt andra uttryck, som blir det sista och
avgörande: miss West har en livskraftig kropp.
Det är rätta ordet.
Då vi kommit tillbaka till akterdäck och miss West
hade gått ner, kom jag med mitt vanliga skämt
till mr Mellaire.
»Nå, har O’Sullivan köpt Andy Fays sjöstövlar
än?»
»Inte än, mr Pathurst,» lydde svaret, »men han
hade så när fått dem tidigt i morse. Kom med,
sir, så skall jag visa er.»
Utan att bevärdiga mig med vidare upplysningar
gick andre styrmannen före på bryggan, över
midskeppskajutan och skansen. Från taket av den
senare, varifrån vi hade utsikt ner till förluckan, såg
jag två japaner med segelsömmarnålar och
segelgarn sy igen ett bylte, som tydligen innehöll en
människokropp.
»O’Sullivan använde en rakkniv», sade mr Mellaire.
»Och detta är Andy Fay?» utbrast jag.
»Nej, sir, inte Andy. Det är en holländare.
Christian Jespersen var hans namn i rullorna. Han kom
i vägen för O’Sullivan, då O’Sullivan gick efter
stövlarna. Det var det, som räddade Andy. Andy var
mera tilltagsen. Jespersen kunde inte gå ur vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
