Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Hur man tolkat myterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av begreppen, som vi nu kunna reda upp, när vi gå
tillbaka till urspråket och läsa myterna där.
Ett talande exempel på denna kombination av
naturmytologi och indisk filologi utgör Max Mullers utredning av
sägnen om Orfeus och Eurydike. Det senare namnet — om
vilket vi numera veta, att det betyder den "Vitt dömande",
och att det betecknar underjordens dömande och
straffande härskarinna — förklarar Max Müller med mycken
lärdom vara detsamma som morgonrodnaden, Aurora, som
sprider sina strålar vida ikring (vilket också säges om den
indiska morgonrodnaden med ett ord, urviyâ, som motsvarar
det grekiska evrys). Men vad betyder Orfeus? Här
föreligger ett av de fall, då grekerna själva icke förstått sina
egna namn, emedan de beklagansvärda människorna icke
kunde sanskrit. Orfeus är nämligen ingenting annat än Ribhu
(för ändamålet läst: Arbhu) ; ett namn som i Vedaböckerna
tillägges solen (i själva verket var det namn på händiga
demoner i stil med Edda-mytologiens dvärgar). Orfeus är sålunda
solen, och nu förstår man hela myten: "Eurydike
(morgonrodnaden) bites av en orm (d. v. s. natten — fastän det
väl i allmänhet är aftonrodnaden, som natten tar itu med);
hon dör och stiger ned i underjorden. Orfeus (solen, som
ju också gömmer sig om natten) följer henne dit ned och
får lov att hämta upp henne, om han bara låter bli att se sig
om. Han gör det ändå, och morgonrodnaden försvinner för
solens första blick." (I själva verket utgör Orfeus-sägnen en
av de talrika berättelserna om underjordens förbindelser med
gudar och människor antingen i form av äktenskap,
"dödsrikes färder" eller försök att återvinna de döda till livet, vid
vilka underjorden alltid till sist håller på sitt och icke låter sig
frånhändas sitt byte.)
Framställd med bländande vältalighet och stödd på ett
material, som blott ytterst få voro i stånd att kontrollera,
kunde denna teori hålla sig uppe en tid framåt. Så länge man
ännu trodde, att indiskan var vår ras’ närmast tillgängliga
urspråk, att Veda var en primitiv dikt från denna ras’
barndom, och framför allt så länge man till på köpet kunde
förmås att tro, att Athene var detsamma som Ahanâ, kunde Max
Müller fortfarande finna anhängare och vara mytologernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
