Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes Gud var med henne hela dagen, till och med
till djuren talade hon om honom. För mig stod det klart,
att denne Gud skulle allt med glädje lyda: människor,
hundar, fåglar, bin och blommor. Mot allt och alla var
han ju lika snäll, lika faderlig.
En gång kom krögerskans bortskämda katt — en illslug,
gulögd läckergom, hela gårdens favorit — in från
trädgården med en stare i munnen. Mormor tog ifrån honom
den misshandlade fågeln och började banna honom:
— Ska du gå och göra Gud emot så där, din elaking?
Krögerskan och gårdskarlen började skratta, men
mormor sporde dem förnärmad:
— Tror ni, att kreaturen inte har förstånd om Gud?
De har lika bra förstånd om honom som ni, hjärtlösa
människor.
Då hon spände för Sjarap, som fetmat och blivit trög,
språkade hon med honom.
— Är du ledsen, tror jag? Har du blivit gammal, säg,
och ber du Gud, att du ska slippa träla längre?
Och ändå förde mormor inte Guds namn så ofta på
tungan som morfar.
Mormors Gud ingav mig en känsla av förtrolighet, han
var inte alls farlig, och det var omöjligt att ljuga för
honom. En okuvlig blygsel för honom avhöll mig från
att någonsin säga mormor en osanning. Man kunde helt
enkelt inte dölja något för denne gode Gud, och jag tror
inte ens jag kände önskan att dölja något.
En gång hade krögerskan råkat i gräl med morfar och
började fara ut inte endast mot honom utan också mot
den oskyldiga mormor, sade fula ord åt henne och till
och med kastade en morot på henne.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
