Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.281
Ännu en minut — och gatan låg under vatten, och
vågorna sköljde slottsväggarna.
— Öfversvämning, öfversvämning! — skrek
Valu-jeva så förfäradt, som om vattnet hållit på att tränga in
i rummen.
Kejsarinnan kände samma glädje som människorna
bruka känna, när en nattlig eldsvåda färgar den mörka
himlen med sitt röda brandsken. Hon önskade, att
vattnet skulle stiga högre och högre, skulle fördränka allt —
göra slut på allt.
Sekreteraren Longinov inträdde och började berätta
sina äfventyr. Han hade så när drunknat. Vagnen hade
fyllts af vatten, han hade blifvit tvungen att sätta sig på
hälarna. Fötterna hade blifvit genomvåta; han hade måst
byta strumpor och skodon. Och skrattande visade han
fram ett par främmande skor, som inte passade åt honom.
Damerna skrattade också.
— Ja det är ett förskräckligt elände! Två
tredjedelar af staden ligger redan under vatten, — slöt
Longinov. — Det är hvad jag alltid sagt: folk kan inte bo på
en plats, där sådana olyckor kan hända. En gång
kommer Atlantis öde att drabba Petersburg . . ,
Och alla beskärmade sig:
— Stackars människor! Så många olyckor! Så
många offer!
Men kejsarinnan hade ett intryck, att de funno det
hela lustigt.
Det var lustigt att se, hur en fältjägare i sin
post-telega (hjulen piskade vattnet som små kvarnhjul)
stannade, därför att vattnet höll på att lyfta vagnen likt en
båt. Förridaren och kusken hoppade af, spände ifrån och
började plumsa genom vattnet, hållande hästarna vid
öronen. Det var lustigt att se, hur en musjik klättrade upp
på en gatlykta. Trästolpen gungade för vindens och
vattnets dubbla tryck. Musjiken förlorade taget och föll,
dök och kom upp igen, sprang och sam ömsom —
förmodligen skulle han komma att drunkna. På ett uthustak
stod en hund med nosen i vädret och tjöt. Genom slottets
dubbelfönster trängde inga ljud — hvarken stormens brus
eller vågornas dån eller ropen på hjälp; det var som om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
