Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förföljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det, de ville. Han begrep nu icke heller
stort af allt det, som de klättrade i sina
protokoll på förhören och läste upp för
honom som hans egna bekännelser.
»Förr’n mästermannen mitt hufvud tar,
jag får väl aldrig fred —»
å nej, det var nog sant, så som han diktat
på fjället.
Tolleiv blef sämre med hvar dag som
gick, han hade blifvit liksom alldeles slö
och motsade sig själf på förhören. Så var
det en dag herr Laurits Folkvardson åter
var inne i häktet och plågade honom. Tolleiv
satt tyst och hörde på hans beskyllningar.
Så frågade han stillsamt:
»Om man tillstår, så är det väl döden
då?»
»Då är det döden, ja, men så går man
i döden med lugnt samvete,» svarade herr
Laurits.
»Och då gör det väl icke något, om en
har litet mer eller litet mindre synd på sig,
när en skall dö i alla fall?» sporde Tolleiv.
»Hvad menar du med det?»
»Jo, jag menar det här,» svarade Tolleiv.
Och i detsamma reste han sig och gaf
Laurits ett slag i ansiktet med sin
järnbeslagna hand, så att blodet sprutade ur
näsa och mun.
Herr Laurits tumlade baklänges och
tjöt, och vakten kom in. Men Tolleiv stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:42:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/medtibil/0175.html
