Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glädje och hvad jag väntat och hoppats på. Jag
läser för henne eller samtala vi, men hon är mycket
svag, och därför har det blifvit så, att det är liksom
vore jag modern, som gifver, och hon barnet, hvilket
har att taga emot. Det är så ljuft, detta, att alla
andra önskningar plånas ut, eller söfvas till ro...»
Rolf lade bort brefvet, liksom förmådde han
inte läsa mera, men tog upp det igen.
»Får hon ett sådant anfall till, som det sista,
är det osäkert, om hon går igenom, men sköter hon
sig rätt, kan hon lefva ännu i många år. Att jag
skall göra allt hvad på mig ankommer, behöfver jag
inte säga, liksom att jag aldrig släpper henne ur
händerna...»
Allra sist i brefvet fanns ett tillägg.
»Bed doktor Bille se till Elin Hasse emellanåt,
hon ligger mig varmt om hjärtat.»
»Således ändå ett ord eller en hälsning till
mig,» tänkte han med en viss bitterhet, där han
satt med brefvet i handen, önskande, att han vågat
behålla det.
Kaptenen kom inte, och det väntade han ej heller.
När han var på väg ner till båten, föll det
honom in, att han skulle lyda Hedvigs uppmaning och
se till Elin redan nu, och glad var han öfver att
han så gjorde, ty utanför den tillbommade dörren
stod Bengt och väsnades och ville in, drucken som
han var.
»Hvad har du här att göra,» frågade Rolf och
tog honom i kragen. »Här är inte din plats.»
17. — Ledfyrar. 257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
