Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom som katten betraktar råttan en stund innan
han äter upp henne.
Pastor Norin flyttade på sig en smula. Han
började finna situationen i någon mån kritisk, och
han anade inte vart hans värdinna ville hän. Men
han sprattlade förgäves i nätet.
— Nu må De ikke löbe Deres Vej, sade fru
Almer, det må De ved Gud ikke göre. Överlåd
ikke en stakkels Kvinde till hendes egne dumme
och triste Tanker.
Denna sista väl beräknade replik lugnade
pastorn. Han kände flirten glida in på det
andliga planet igen, och där var han som fisken i
vattnet.
— Kära lektorskan, sade han och räckte ut
handen, lektorskan vet att jag gärna vill vara
hennes vän. Anförtro sig till mig och låt mig få
del av bekymren om lektorskan har några.
— Jeg er så ulykkelig, sade hon och lutade
huvudet mot hans axel. Inom sig log hon ett
glittrande leende och undrade vad pastorn skulle
ta sig till.
Men nu var pastorn i sitt ässe.
— Tåja, sade han och strök henne över
armen, var inte ledsen! Lektorskan skall nog få
frid så småningom. Tåja, tåja!
Då kunde hon inte hålla sig längre. Hon
slog armarna om honom och ropade:
— Du elsker mig! Jeg vidste jo det!
Men pastor Norin sprang upp som om han
hade satt sig på nålar:
— Lektorskan! Lek — tor — skan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
