Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty sådant var livet och vem som helst kunde ju
klättra över planket. Han tittade in i vedboden,
som var hans älsklingstillhåll — där rådde alltid
en mystisk hemlighetsfull dager, som kom en att
tänka på äventyr och troll och framkallade en
behaglig kittling i ryggraden. Han tog ett steg
in i den och märkte till sin glädje att den icke
hade förlorat något av sin hemska tjusning —
alltför ofta hade han eljest märkt, att allting nu
för tiden blev gammalt och tråkigt och äckligt.
Medan han stod där och stirrade in i mörkret,
hörde han majorens röst, som åskade efter honom:
Gunnar!
Han ilade på snabba och rädda fötter upp i
matsalen. Supén stod dukad.
Måltiden förflöt under tystnad.
Endast majoren tuggade betydelsefullt,
husfaderligt och med en värdighet som sade: se, så
här tuggar jag skorpor! Jag, major Holt,
stadsfullmäktiges ordförande och riddare av Vasaorden!
Herman såg ut över bordet: det fanns som
vanligt ingenting vidare att äta, ty majorskan
ansåg det icke vara nyttigt att äta om kvällarna.
Det brukade nämligen alltid hennes far säga och
han var hovrättsråd i livstiden.
Nu tystnade plötsligt majorens tuggande och
hela familjen tittade upp på husfadern. När majoren
ville ha något på bordet, gick det alltid till
så, att han rynkade pannan och såg ond ut
ända till dess någon räckte honom det han
önskade. Det var då alla familjemedlemmarnas
skyldighet att försöka med alla fat och assietter tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
