Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När han fick se majoren, gjorde han honnör
och tänkte:
— Jaså, de har kommit tillbaka till stan nu.
Jaha, jaha! Håhå jaja! Nu är sommarn slut!
— Godkväll Pettersson! sade majoren och förde
ena fingret i riktning mot hattbrättet, nå det
knallar och går som vanligt här i stan?
— Vasa? sade gamla polis Pettersson
smickrad av tilltalet.
— Det knallar och går! återtog majoren.
Den olyckliga polis Pettersson hörde ingenting
nu heller utan hasade sig närmare:
— Vafalls? sade han, ursäkta, att jag är
lite döv!
— Det knallar och går! skrek majoren
ursinnig över att för tredje gången behöva upprepa
denna idiotiska anmärkning.
— Jaha, det gör det, sannerligen gör det det,
så det gör! sade polis Pettersson och gjorde honnör
igen i sin förlägenhet.
Och så tågade familjen Holt vidare medan
polis Pettersson drog sig fram emot torget, där
kyrkan låg.
Nu voro Holts äntligen hemma. Majoren
öppnade det gnisslande låset i porten och steg in.
En instängd lukt slog emot dem, och från
salongen kändes den fräna kamferstanken.
Gunnar gick ned i trädgården för att se om
de gamla ställena fanns kvar. Korset på den vita
råttans grav i bersån var trampat sönder, men
något annat hade han egentligen inte väntat sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
