Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet - § 6. Övre småländska höglandet och dess förvandling från slutet av 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här var, med andra ord, i denna klart norrländska natur,
också samma förhållande rådande som i större delar av
Norrland, det vill säga, att det var jorden som tjänade skogen, inte
som i landets verkliga jordbruksbygder, skogen, som tjänade
jorden.
– Men, sade gubben, folket har vaknat, tack vare
skogsinkomsterna, och nu ha vi det stora problemet framför oss att
utdika mossarna häruppe. Det skulle i ett enda slag förbättra
klimatet, ge större åkerarealer och vida mer växtlig skog. Och
då blir det andelsmejeri och allting!
Gubben hade talat om hästar för skogen. Det var därför
bara på sin plats, att vi foro till en hästuppfödare, en riktig
småländsk friskus. Här hade jag precis en norrlandsbonde
framför mig, det vill säga, att han var klädd i ljusgrå vadmal
som en pur-jämte. Och liksom jämtarna passionerad hästkarl.
Men denne köpte hingstar i Sölvesborg och sålde till Kalmar,
Blekinge och till bygden, ehuru ej så mycket, ty där kom den
ovan påtalade sparsamheten och snålheten in, än så länge.
– Men vänta bara! sade han skrattande.
Emellertid, det intressanta med denne man låg däri, att han
var den första representanten bland dessa höglandsbönder för
en industriell syn. Han var född på den gård, där han bodde,
men hade börjat sin bana med byggnadsverksamhet på
spekulation i Gislaved tillsammans med en potentat därstädes,
lydande det ärorika namnet »Stor-Josef». Men som han inte
trivdes med den banan, köpte han gården av fadern, rev upp
dennes primitiva täckdiken av sten och täckdikade enligt alla
konstens regler med rör, bröt och odlade mark, så att han på
25 år ökade ut åkerarealen från 10 till 20 tunnland.
– Lite för vart år! sade han. Med tiden blir det mycket.
Så högg han i med hästavel och betesförbättringar för
hästarnas skull. Och nu höll han på med dikning i skogen,
huvudsakligen för att få fram björk. Varför? Dels till bränsle och
dels för att sälja som råmaterial till bobinfabriken i Gnosjö.
Vidare hade han försäljning av smågrisar om 3 veckor. Och
så mjölk till Gislaveds privata uppköpsmejeri.
Vid upplysningen härom skrattade han gott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
