Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika sätt att läsa Bibeln. Gamla Testamentets Literatur-Historia, i Uppsatser af A. Hausrath. Öfversättning. Om Bibelns Inspiration, af Richard Rothe. Öfversättning. Af C. F. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åberopas ett ögonvittne till de skildrade
händelserna. Odlingen och samhällstillståndet,
som beskrifvas, äro sådana som endast finnas hos
folk, hvilka länge varit bofasta; jämförelsevis
ganska moderna föreställningar möta icke sällan,
och man kommer dervid att tänka på den gamla tyske
mästersångarens skildring af Adams barn, såsom ifrigt
sysselsatta med studerandet af Martin Luthers lilla
katekes.
Uppfostrade i den föreställningen, att det rena
gudsmedvetandet hos Israels folk fortlefde i
oafbruten öfverlemning, kunna vi icke annat
än förvåna oss öfver de ständiga återfallen
i det gröfsta afguderi, hvilka utmärka så väl
domareperioden som monarkien, nästan ända intill den
assyriska fångenskapen. Stodo då, bland de semitiska
fränderna med deras naturgudar, den lustige Baal,
den blodtörstige Moloch och den lättfärdiga Aschera,
Israels barn ensamme med en ren och andlig monoteism,
eller kunna vi äfven hos dem spåra ett från den
råa naturalismen upp till en allt högre andlighet
stigande begrepp om gudomsväsendet? Var då
icke den starka antropomorfismen, det vill säga
den sinnesart, hvarigenom israeliten åt sin gud
lånade alla en menniskas egenskaper, vrede, afund,
långsinthet, ånger, förkärlek för ganska ovärdiga
gunstlingar men motvilja mot de för europeisk
åskådning långt mera tilldragande personerna,
ett trappsteg, på hvilket gudomsbegreppet stigit
från den råare naturstyrkan, för att än vidare
höja sig till den renaste andlighet? Moses’ gud,
så herrlig och förskräcklig han för öfrigt må vara,
är ännu icke på långt när en andlig, allvetande
och allestädes närvarande verldsregent. Han är icke
mer solguden, som af alla beslägtade folk dyrkades
på höjderna i Assyrien, på Belustornet i Niniveh,
och af hvilken Jakobs dröm måhända är ett svagt
folkminne, men han dväljes ännu i elden, och hans
blotta beröring antänder. Moses kan derför endast
se honom på ryggen. Han är bunden vid ett visst
rum. Han söker skuggan i paradiset, ty svalkan är
honom behaglig. När han får höra ropet om Sodom och
Gomorra, måste han sjelf begifva sig dit ned, för
att undersöka om han fått riktiga underrättelser,
och när han har någon ting att afhandla med Moses,
möta de båda hvarandra på halfva vägen.
En sådan uppfattning af judafolkets utveckling
blir med hvarje dag allt mer den fria forskningens
egendom. Den har i Sverge blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
