Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lincoln som älskare och familjefader. Han blir kongressman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning till många kommentarier. Hon
var nära 10 år yngre än Lincoln, men
hon var ärelysten och därjämte
skarpsynt nog att förstå, att han hade en
lofvande bana framför sig. Några år
senare, efter det hon blifvit gift med
honom, yttrade hon till Ward Lamon:
“Han kommer en dag att bli president
öfver Förenta Staterna. Om jag inte
hade trott det, hade jag aldrig gift
mig med honom, ty ni kan själf se, att
han ser ingenting ut.” Lincolns och
Mary Todds förlofningstid var stormig.
Hon var svartsjuk och kinkig, och han
försummade ibland att taga henne till
fästligheter, i hvilka hon ville deltaga.
Han blef allt mer öfvertygad om, att
de icke passade för hvarandra, och
ryste vid tanken på en sammanlefnad
med henne, men tyckte på samma
gång, att det vore skamligt att bryta
en ingången förbindelse. Sliten
mellan dessa stridiga känslor, minnet af
Ann Rutledge och en nyvaknad kärlek
till en miss Edwards, kände han sig
djupt olycklig, och i sin förtviflan slog
han upp med sin fästmö nyårsdagen
1841. Enligt en annan version var
bröllopet utsatt till den dagen och
väntade gästerna i full stass på
brudgummen, som helt enkelt icke behagade
infinna sig. Detta förnekas dock af
brudens syster. Troligen blir det
aldrig fullt nöjaktigt utredt, hur det
förhöll sig. Hvad man med bestämdhet
vet, är att Lincoln den 23 januari skref
till sin kompanjon Stuart: “Jag är den
olyckligtvis af alla människor. Om
hvad jag känner vore lika fördeladt på
hela mänskligheten, skulle det icke
finnas ett gladt ansikte på jorden.”
Lincoln var dock dagligen på sin plats
i legislaturen.
Frampå sommaren 1842 ställde
några gemensamma vänner till Lincoln
och miss Todd om, att de åter träffade
hvarandra. Förhållandet mellan
dem blef skenbart godt, och den 4
november firade de sitt bröllop i närvaro
af några få vänner. Det berättas, att
medan brudgummen klädde sig för
ceremonien, en liten gosse frågade
honom, hvart det skulle bära i väg, och
att Lincoln svarade: “Till h—e,
förmodar jag.” Vare sig denna anekdot
är sann eller ej, visst är, att den
träffade ganska rätt. Mrs Lincoln visade
sig nämligen vara ett riktigt rifjärn.
Hon var fåfäng, ytlig, häftig, grälsjuk
och slösaktig, men Lincoln tog detta
liksom allt annat med lugn. En dag,
då mrs Lincoln var som bäst i farten
med att stormgräla på sin man, som
kommit hem trött och kastat sig på en
soffa, inträdde en granne och sade:
“Hvarför ger du henne inte igen,
Abe?” Lincoln svarade: “Det gör
Mary en hel del godt att få gräla, och
mig gör det ingen skada.” Det enda
försonande draget hos henne var, att
hon trots allt tycktes beundra sin man
och erkänna hans förtjänster. “Jag
vet”, sade hon vid ett tillfälle, “att
hans hjärta är lika rymligt, som hans
armar äro långa.”
Lincolns hjärta ömmade för allt. I
all synnerhet älskade han barn. Det
fanns knappt en barnunge i Springfield,
mot hvilken han icke någon
gång visat vänlighet. En liten flicka
stod en dag utanför sitt hem och grät.
Lincoln kom gående och frågade, hvad
hon grät för. Hon omtalade, att hon
fått löfte om att göra en järnvägsresa,
den första hon varit med om, i sällskap
med en väninna, och att åkaren,
som skulle köra hennes koffert till
stationen, icke kommit. Hon hade drömt
om denna resa i veckor, och nu såg det
ut, som om hon efter allt skulle
komma för sent till tåget. Lincoln
tröstade henne och bad att få se kofferten.
Flickan och hennes moder visade
honom upp till rummet, där den stod.
“Åhå!” skrattade Lincoln; “är det inte
värre än så? Torka bort tårarne och
kom med mig.” Därmed kastade han
kofferten på sina axlar och kilade ned
för trappan och till stationen, följd af
flickan, som måste springa, för att
inte bli efter. “Vi hunno fram i tid”,
berättade flickan efteråt; “han hjälpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
