Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 38. En strid på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Han tycktes vara försänkt i djupa tankar, ty han höll blicken
oafvändt fäst på marken och såg hvarken åt höger eller vänster.
I handen höll han ett gulnadt bref.
När han kommer närmare, märka vi, att hans ögon äro fylda
med tårar.
Hvilken sorg tryckte väl denne man? Var det brefvets
innehåll, som aflockade honom tårar?
Plötsligt stannade han?
— Ja, sade han med låg, darrande röst, då, medan hon ännu
var en fattig, obetydlig flicka, skref hon detta vackra bref till mig.
O, hvad jag då var lycklig! Jag ansåg mig vara den lyckligaste
bland dödlige, ty att vara älskad af en så vacker flicka, det var
sammanfattningen af all den lycksalighet, som jag i mitt första
kärleksrus så underbart och härligt utmålat för mig. Men denna sköna
dröm tog liksom alla drömmar ett tvärt, oväntadt slut. Jag
uppvaknade och insåg, att hon, i hvilken jag sett mina drömmars och
framtidsförhoppningars ideal, ej var värd att vidare älskas af mig.
O Anna, Anna, lika skön som du är, lika falsk, bedräglig och
dålig är du också. Om jag åtminstone ännu kunde högakta dig, om
jag såge, att du vore värdig en ärlig mans kärlek, då skulle jag i
försakelsen ännu finna åtminstone någon tröst, något lugn; men den
vissheten, den förfärliga, den förkrossande vissheten, att du trots all
skönhet, trots alla triumfer, som du firar, i grund och botten ändå
bara är ett mänsklighetens afskum, en människa, för hvilken det
varit bättre, om hon aldrig blifvit född, det är en sorg, som gnager
obarmhärtigt hårdt på mitt hjärta. Och huru skall det väl en gång
sluta? Du, den firade skönheten, du måste, om det i himmelen bor
en rättfärdig Gud, hvarpå jag icke tviflar, en gång, afskydd och
föraktad af hela världen, dö en ömklig död under bar himmel
invid vägen.
En tung suck frampressades ur mannens bröst.
Därpå tillade han:
— Ack, om jag ändå kunde rädda dig! Men det är tyvärr
redan nu ohjälpligen för sent. För dig gifves det ej mera något
tillbaka, därtill har du redan kommit allt för långt in på syndens
väg. Du har ju sjunkit ned till förbryterska. Fy, Anna! Så skön
och likväl så genomfördärfvad!
Lilly I. 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
