Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att göra ondt, så att han till sist ej kunde sitta kvar
längre.
En gång råkade han komma in efter en
Schumannsång och strax efter sedan Ware gått, och då
fann Graham Paula ännu sittande vid pianot med
ett uttryck av drömmande exaltation i sitt ansikte.
Hon betraktade honom nästan utan att känna igen
honom, återtog mekaniskt herraväldet över sig själv,
sade någon betydelselös fras och lämnade rummet.
Trots sin ovilja försökte Graham tänka att det endast
var estetiska drömmerier, ett lyssnande till ekot i
hennes själ av den musik hon nyss hört. Men han
kunde ej låta bli att göra den reflexionen att kvinnor
äro underliga varelser och kunna förälska sig på det
mest besynnerliga och ologiska sätt. Kanske den där
gossen tjusade det kvinnliga hos henne just genom
sin musik?
Efter Wares avresa drog sig Paula nästan helt och
hållet tillbaka i sin privata flygel bakom dörren utan
lås. Och det var ingenting ovanligt, efter vad
Graham hörde av de andra.
»Paula tycker att hon själv är ett mycket godt
sällskap», förklarade Ernestine, »och ofta isolerar hon
sig helt och hållet, och då är Dick den enda som
träffar henne.»
»Det är just inte smickrande för det övriga
sällskapet», smålog Graham.
»Men det gör att hon är ett så mycket angenämare
sällskap då hon visar sig igen», svarade Ernestine.
Strömmen i Stora huset var i avtagande. Några
nya gäster kommo, i affärer eller för att hälsa på,
men flera reste. Under Oh Joy och hans kinesiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
