Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i kvällskylan tänkte han med välbehag på kaféets varma
vrå och välkomsthälsningarna, som väntade. Och där han
gick, såg han sina två trogna stallbröder för sig, som de
plägade taga sig ut i stamkundsvrån. Arvid Hjort hade
slagit sig ner i soffhörnet med sin cigarrett i spetsig vinkel
mot mungipan. Ottos fantasi urskilde hans långa, litet
sneda öfverkropp, det fågellika ansiktet med sina skarpa och
trotsiga drag, det spotska leendet kring munnen och blicken,
som sammandrogs till ett spefullt kisande, när han
replikerade. Hjort var en ung nervläkare, som nyss slagit sig
ner i Stockholm, men ännu hvarken förvärfvat namn eller
praktik. Också brukade han i mulna stunder tala om att
utvandra till Södra Amerika och helst till någon af denna
kontinents barbariska stater, där människan icke förföljdes
af den despotiska europeiska etiketten. I själfva verket
hörde Hjort också till dessa människor, som icke kunna
pressa in sig i sällskapslifvet utan att komma på tvären
mot rådande regler och konvenansbud. Han hörde till de
människor, som signalera misstag, hvilka vilja passera
oanmärkta, och utsätta andras felgrepp för en sax-kastisk,
en smula katedermässig kritik, till dem, som aldrig lägga
något i, när någon räcker fram håfven, eller protestera,
när någon anklagar sig själf i ändamål att bli motsagd —
goda och dåliga vanor från kretsar, där man diskuterar
mycket, där hyckleriet demaskeras, men sanningskärleken
också får en bismak af rättshafveri. Att diskutera var
också Hjorts hufvudförnöjelse, och han älskade teorier för
deras egen skull, i synnerhet om de voro ultra och fantastiska.
Af en helt annan sorts lera var mannen midt emot
honom danad, Olof Wsern, Ottos knäkamrat och äldsta vän.
Det var en nordisk vikingagestalt, bred öfver skuldrorna
med en allt igenom bastant kroppshydda. Hans hufvud
bar en man af guldgult hår, och hans anletes hull, som
skvallrade om hög diet och långa siestor med tobakspipan
i mun, infattades af ett yfvigt gult helskägg. Han skulle
blott med sin knubbiga hand lyfta en jättesejdel,
öfver-skummande af porterfradga, för att med sin figurs leende
flegma blifva den bäst tänkbara personifikationen af en
ölstuga, där samtalet alltid gick gemytligt och mumman sjöd
i de fyllda fastagen. Wa3rn var tulltjänsteman, men hans
egentliga lifsintresse var politiken i all dess vidd och
utsträckning. Han hade granskat hjärtan och njurar på alla
de politiska personligheter, hvilkas namn genljödo öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
