Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Logerar du i alla fem våningarna?» och, tillfogade
hon muntert, »var du glad, att du tycker att Hessler ser
ut som en bandit. Ty skulle det inte en smula afväpna
ert stora, sköna hat, som ni kallar det, om han såg riktigt
sympatisk ut, som någon hjärtegod gammal onkel?»
»Ack, Annie, om vi kunde se på människor som ni
kvinnor, och inte alltid tvärt igenom de eviga programmen
och tidningsartiklarna.»
Så gingo Otto och Annie tysta uppför trapporna. —
På aftonen samma grå flyttningsdag vandrade Otto
ensam nedåt staden för att på ett kafé sammanträffa med
ett par vänner. Ottos vänkrets, som varit ovanligt vid,
hade på det sista året mer och mer dragits ihop och
förminskats. Hans förlofning hade först och främst upplöst
alla dessa flyktiga förbindelser, som en man håller vid lif
utan egentlig entusiasm eller tillfredsställelse, blott i den
oklara rädsla, som alltid genombäfvar den ensammas bröst,
rädslan för att en vacker dag stå isolerad, utan att man
har någon att vänta en nick och ett godt ord af, när
tomheten i ens kammare drifvit en ut på vandring genom
kaféerna, på jakt efter ett sällskap att döda tiden med.
Af Ottos närmaste vänner hade många som flyttfåglar
rymt hemifrån till gladare länder, andra hade satt foten
under eget bord och gingo nu så upp i sin nya värdighet
som hus- och familjefäder, att de knappast hade annat än
beskrifningen på sin egen lycka att bjuda på, när någon
mindre väl utrustad kamrat närmade sig dem med sin
stumma bön om deltagande för sitt ensamma lif och sina
ensamma planer. Men med två af sina gamla vänner höll
Otto obrottsligt ihop och bildade med dem en trio, hvars
samklang icke lidit något afbräck af åren. De brukade
råkas en afton i veckan — ena gången tankspridda, trötta,
hvar och en med sin tidning i handen, nöjda att sitta tysta
och läsa kring samma bord, en annan gång uppspelta och
meddelsamma, förlängande sitt samtal under växande
munterhet till långt in på småtimmarna. De kände hvarandra
in och ut och hade dock alltid samma glädje öfver att
råkas — det var som en ersättning för alla de falska eller
innehållstomma blickar och försäkringar, som de mottogo
under arbetsveckans färdsel, detta sammanträffande med
trofasta ögon och händer, som man ville trycka fast och
länge.
Det var också till dem som Otto nu vandrade af, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
