Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1859
EMILIE FLYGARE-CARLÉN.
Sveriges mest produktiva författarinna.
orträttet af Emilie Carlén, som illustrerar första
sidan af vårt första nummer för 1859, är ritadt efter
en nyligen tagen, särdeles lyckad fotografi, och vi
hafva åtminstone bjudit till att så troget som möjligt,
framställa bilden af Sveriges utmärktaste och mest
produktiva författarinna. Fru Carlén, som år 1838 utgaf
sitt första arbete,
Waldemar Klein, har under loppet
af 14 år, eller från
nyssnämnda år till och med
1852, riktat svenska
litteraturen med icke mindre än
25 särskilda arbeten,
utgörande tillsammans 48 band,
således ett helt bibliotek,
hvilket icke allenast inom
Europa, utan äfven uti
Amerika i olika
öfversätt-ningar upplefvat flera
upplagor.
Man skulle kunna göra
en hel stor bok af de
recensioner, som blifvit
skrif-na öfver hennes verk; men
af alla dessa har ingen
förefallit oss mera träffande än
den som J. P. Theorell,
otvifvelaktigt en af vårt
lands grundligaste och
skarpsinnigaste
recensenter, skref i den nu mera
upphörda tidningen Vinterbladet, hvarutur vi göra oss
ett nöje att meddela följande:
»Det är en egenhet med denna författarinna, att hon
tecknar visserligen med öfvad konstnärshand äfven
vanliga landskapsstycken med träd och lamm och plogar och
det af hela verlden kända och konterfejade landtlifvet;
men aldrig blir i dessa hennes taflor den verve och
saftfullhet och spänstighet, som när hon tecknar
omsusad af en frisk bris från hafvet. Det, hvari hon sjelf
innerligt »lefver med» figurerna på sina teckningar,
det är skärgården med sina klippor utan nästan all
vegetation, sina i bergskrefvorna inkilade fiskare-kojor,
sina förfärliga stormar och sin om det knappaste
lifs-uppehälle jemt kämpande befolkning, allt föremål, ur
hvilka den, som icke sett dem på nära håll, och nota
bene ej sett dem med snillets öga, icke kan framlocka
någonting poetiskt.
Men fru Carlén är ock bland de få målare, som lyckats
med ämnen ur alla folk-klasser. Hennes noblesse och
eleganta verid i Fideikommisset, hennes fiskare och
kypare i Pål Väming, hennes lurendrejare och jagt-
löjtnanten i Rosen på
Tis-telön, hennes rådmän och
landtmätare iVindskupoma
äro alla väl tecknade: ur alla
har det poetiska ämnet
blifvit framlockadt; af alla äro
lefvande individer skapade.
Hvad som utmärker fru
Carlén är att hennes bilder
aldrig — eller nästan aldrig
— äro abstraktioner af
obestämda molngestalter, utan
lefvande varelser med kött
och blod; man ser dem, man
lefver med dem, känner
med dem, älskar eller hatar
dem, såsom de vore de
våra viderbor eller nabor.»
Julaftonen 1852 afled fru
Carléns son i första giftet,
Edvard Flygare 23 år, fil.
mag. och med anlag som
ingåfvo de bästa
förhoppningar. Djupa själar lida
djupast, och från den
stunden tycktes det som vore hela hennes fantasi, alla hennes
tankar uteslutande fästade vid sonens graf, orörliga som
marmorvården, hvilken restes deröfver. Så förgingo 6
»långa år», såsom hon sjelf yttrar om denna tidsrymd, då
allmänheten i slutet af 1858, på det angenämaste
öfver-raskades af den underrättelsen, att Emilie Carlén ånyo
fattat pennan; och resultatet af denna nyvaknade
verksamhet se vi uti Aftonbladets följetång, som redan
börjat hennes nya roman: Ett Köpmanshus i skärgården.
Svenska romanlitteraturen, som för blott ett tiotal
år tillbaka var så rik och blomstrande, att den fyllde
icke mindre än tvenne originalbiblioteker, tycktes nästan
aftyna med Emilie Carlén. Måhända vaknar den nu med
henne till nytt lif och nya lagrar.
Illustrerad Tidning.
Författarinnan Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
