Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
människan tillhör genom sin både inre och yttre konstitution
naturen. Därför måste man framför allt befria henne från
alla vidskepliga fantasier, som blott göra henne främmande
i hennes värld och oduglig för dess uppgifter och arbete.
En naturalistisk grunduppfattning behärskar nutiden och
framträder såväl i den objektiva arbetskulturen som i den
konstnärliga subjektivismen. Med alla sina imponerande
förtjänster om mänsklighetens fortgång träda dock
arbetskul-turens brister i öppen dag, när frågan om lifvets mening
möter den i sin helhet. Kanske det blotta arbetssamhället
är en ändamålsenlig organisation för kulturvärdenas
fördelning, men aldrig är det så för deras nyskapande. Aldrig har
en väsentlig höjning af religion, vetenskap, moral eller konst
uppkommit genom massverkningars sammanflytning. Härtill
fordras egenartade och skapande individer. Därför söker den
estetiska subjektivismen befrielse från bristerna i den blotta
arbetskulturen genom att mot massans jämnstrukna
nyttigheter uppställa de egenartade, starka individernas
karaktäristiska lifsgestaltningar. Hos subjektet tror man sig finna det
själfständiga inre lif, som hotar att alldeles förkväfvas i
tillvarons mekanisering genom den hårda arbetskulturen. Och
man tror sig kunna göra detta utan att lämna den närmaste
verklighetens och erfarenhetens botten. Men det
individualistiska anspråket att genom den blotta motsättningen till
massans genomsnittskultur vinna ett själfständigt inre lif
förflyktigas vid beröring med verkligheten. Afsikt och utförande
äro skilda ting. Det, som subjektivismen förutsätter såsom
något lätt och själfklart, är det svåraste af allt:
individualiteten. Endast en flack monism öfverser, att till en äkta
individualitet hör en inre enhet, som ej är en naturens gåfva
utan ett verk af ett andligt arbete. Därtill fordras en lifvets
energiska differentiering och koncentration, ett bestämdt
förkastande och upptagande. Personligheten, tänkt monistiskt
i samma plan som naturtingen, kan icke medföra någon
lifvets höjning. Begreppet personlighet förutsätter ett bestämdt
andligt sammanhang och blir lätt en tom fras, om det
därifrån lösgöres. Därför kan det aldrig beteckna ett faktum att
slå sig till ro vid, utan ett problem och en svår uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
