Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon i hela kroppen, så att hon måste lägga
pennan ifrån sig. Hon andades ut en stund
och tog därefter papperet, lade det framför sig
och skrev långsamt med stora, stela bokstäver:
»Det är tungt att skriva det till dig. Men
det får nu vara slut oss emellan. Du vet själv,
att du har bedragit mig, och att det är en annan,
som har rätt över dig. Kom icke tillbaka, ty
det tjänar till ingenting. Kanske skulle jag kunna
förlåta dig, men den stora kärlek, jag burit till dig,
är borta, och den kan aldrig komma igen, jag må
sedan tänka hur som helst.
Men att du kunde tiga med det, Knut. Att
du kunde tiga, till dess det blev försent. Aldrig
skulle jag kunnat fästa mitt hjärta vid dig, om
jag vetat, att jag gjorde en annan olycklig.
Nu säger jag dig farväl och sitter här ensam
igen. Och det lär heller aldrig bli annorlunda
för mig i världen.
Emma.»
Hon lade ihop brevet och skrev utanskriften,
gick till det lilla postkontoret och lämnade in det.
Men när hon gick tillbaka igen, såg hon ett
ögonblick ut över havet, där höstdimman låg
tung. Med en rysning lyfte hon upp klinkan på
porten, gick in och stängde den efter sig. Det
kom ett ihåligt ljud, när hon stängde igen den,
och med en känsla av hopplös leda gick hon till
sina sysslor.
Och den känslan förändrade sig ej. Den
låg över hennes sinne, som den gråa dimman
låg över sjön.–––-
Efter fem veckor kom det brev från Amerika
till jungfru Emma Pehrson. Det var från Knut.
Emma bar det hela dagen obrutet i fickan.
På kvällen tog hon en lykta med sig och gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
