Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lantmannabyggnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
amortering, än brandförsäkringsvärdet, som
ibland, ss. sig bör, närmar sig nuvarande
nybyggnadskostnaden, ibland är ganska lågt.
I en rationell bokföring, vid fortgående
amortering (se d. o.) av byggnadernas värde och ett
jämnt fördelat förnyande av byggnaderna,
borde byggnadskapitalet vara till hälften
amorterat. — I medeltal uppskattade prof. P.
Fahlbeck år 1890 värdet av landets 1. till 2/3 av det
sammanlagda taxeringsvärdet, under det att i
sydligare länder deras värde vanligen beräknas
under 1/2 eller 1/3 av fastighetsvärdet. De
fåtaliga uppgifterna om byggnadernas värde vid
svenska lantbruk visa, att de äro lägst, i
medeltal 40—50% av egendomens taxeringsvärde,
i södra Sveriges slättbygder, högre i mellersta
landets nordligare slättbygder, och än mer
så i skogsbygderna, antagligen på grund av
rikligare tillgång på byggnadsvirke, och högst,
ofta över taxeringsvärdet i mellersta Sveriges
skogsbygder och Norrland, vartill även
bidrager byggnadernas stora antal och
bostadshusens ofta stora, obegagnade utrymmen.
Belägenheten. För värmen och
luftväxlingens skull är önskvärt, att husen ligga i
lä för hårda vindar men dock fritt mot solsidan,
för arbetsbesparingens, att bostads-, stall- och
magasinsbyggnader ligga centralt i förhållande
till ägorna och så att förekommande transporter
mellan byggnaderna så mycket som möjligt
underlättas. Tillika är önskvärt, att tillsynen
befordras, utan sådan sammanbyggnad och
hopträngning som medför otrevnad
(ladugårdslukt, flugor) eller ökad brandfara. Dessa
önskemål äro i mycket växlande grad tillgodosedda
vid svenska lantgårdar. I äldre tid voro i s.
Sveriges slättbygder i regel, särdeles vid
bondgårdarna, alla byggnaderna sammanbyggda
kring en sluten gård. Denna sammanbyggnad
har i senare tid i allmänhet upplösts, så till
vida att de särskilda husen ligga skilda från
varandra, men dock så att både bonings- och
ekonomihus äro regelbundet anordnade i
varandras närhet på tomten. Vid mycket små gårdar
har man under senare tid stundom sammanfört
boningen med stallar och förrådshus i en
byggnad, uteslutande ur besparingssynpunkt, men
lätt på trevnadens bekostnad. I norra Sverige,
där den kringbyggda gården var mindre
allmänt förekommande, äro byggnaderna, vilkas
antal som nämnt vanligen är förhållandevis
stort, ofta rätt oregelbundet strödda, eller, då
de äro regelbundet anordnade, dock längre
åtskilda. Även vid herrgårdarna äro i södra
Sveriges slättbygder byggnadernas läge mer
regelbundet samlat, med boningshuset och
tillhörande park eller trädgård nära intill
ekonomigården, under det att i landets övriga delar,
särdeles i kuperade trakter, herrgårdsbyggnaden
ligger mer avsides från ekonomibyggnaderna
och även dessa ofta mer eller mindre spridda
i terrängen, mer till förmån för trevnaden än
för ekonomien.
Nära tillgång till vatten, gott avlopp samt
möjlighet till trädgård intill bostadshusen är
önskvärd. För kostnaden för nybyggnad och
underhåll är god, torr grund utan mycken
sprängning eller jordschaktning av vikt.
Såvitt de ekonomiska intressena det medgiva,
bör hänsyn även tagas till skönhetssynpunkten
och förhållandet till den omgivande naturen,
särdeles beträffande bostadshusen.
Lador eller stacktak böra finnas intill
avlägsna fält, och vid egendomar med utsträckt
läge byggas gärna utgårdar för att minska
transporter från avlägsna delar av egendomen.
Eldfarliga hus, ss. smedja och bastu, böra läggas
på tryggt avstånd från övriga byggnader.
Varaktighet. Vid valet mellan solida
byggnader, som medföra hög
nybyggnadskostnad men mindre underhåll, och lättare, som
i detta avseende förhålla sig på motsatt sätt,
har utvecklingen i stort sett gått mot de senare.
Detta gäller, som riktigt är, mindre om
bostads-, stall- och mejeribyggnader, vars
värmehållande förmåga är av vikt, och som kräva
mer underhåll, utan mest förrådsbyggnader,
som, om de äro byggda på torr mark och säker
grund, mindre äro utsatta för försämring.
Dylika byggnader kunna lika väl motsvara
sitt ändamål, om de äro byggda av stolpvirke
med brädklädnad. För övrigt inverkar
tillgången på byggnadsmaterial, så att tegel-
och stenbyggnader mera förhärska, där virke
är dyrt, men trähus i skogsbygder, i senare
tider även med dubbla brädväggar med
isolerande mellanrum. Sådana lokaler, som
medföra fukt, ss. svinstall och tvättstuga, böra
förläggas i särskilda hus.
Byggnadsformen bör av såväl
ekonomiska skäl som från skönhetssynpunkt vara
så enkel som möjligt, helst rektangulär och
samlad, ej onödigt utsträckt och utan
obehövliga utsprång och vinklar, med så mycket
nyttigt utrymme som möjligt på samma grund
och under samma tak. Härigenom sparas
virke och arbetskostnad men även bränsle,
i det att värmeförlusten växer med husets
ytteryta, likaså underhåll särskilt av tak, ofta
byggnadens minst varaktiga del. Därför bör
skulle finnas över kreatursstall, vind över
boningshusen och källare under dessa. Husens
skönhet bör eftersträvas genom väl avvägda
former, god fördelning av dörrar, fönster och
andra detaljer samt samstämmighet med den
omgivande naturen och med ortens gamla
byggnadssätt, i den mån detta är
ändamålsenligt, men ej genom yttre, vanligen
tvivelaktiga och ofta mindre hållbara prydnader
och brokiga färger.
Grunden inverkar starkt på byggnaders
hållbarhet. Grundläggningen bör läggas under
tjälens djup och understödja huset jämnt, så
att sättning och därav förorsakade sprickor
undvikas, och vara väl isolerad från på
densamma vilande väggar för att hindra fukts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
