Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stråsädesodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stråsädesodling -
ning intar vetet främsta rummet, därnäst följa ris,
majs, havre, råg och korn i nu nämnd ordning.
H. O-d.
Sträeksten, löpsten, se Murverk.
Strängläggare, se Slåttermaskin.
Strängmyr, se Myr.
Strätta, se Angelica.
Sträva kommer till vidsträckt användning vid
stolp-konstruktioner. Om dessa endast utföras med stolpar
och liggande trä, skulle de ej bliva stående vid de
belastningar i form av snö, vind och nyttiga belastningar,
som ibland kunna utöva stort sidotryck. Genom
insättande av snedsträvor i konstruktionen göres denna
emellertid stabil. Dessa S. ställas så, att trianglar bildas
och placeras vanligen i hörnfälten. G. B-r.
Strävpelare, mur- eller väggpelare, får ofta anordnas å
väggar av murverk, då avståndet mellan stagande
innerväggar är stort. S:s storlek samt avståndet mellan
dem bestämmes av murens höjd, själva murens
tjocklek samt belastningarna. S. kunna anbringas på såväl
insidan som utsidan av muren samt skola utföras i
gott förband med denna. G. B-r.
Strömedel användas för att bereda djuren ren, mjuk
och varm bädd. Dessutom avses understundom att
medelst strö uppsuga djurens flytande spillning. 1
bägge fallen medföljer ströet med träcken vid
utgöds-lingen, varför ströets beskaffenhet påverkar gödselns
sammansättning.
De vanligast förekommande strömedlen äro halm och
torvströ, men undantagsvis förekommer även sågspån,
granris, ljung och ormbunkar etc.
Av halm användes övervägande vetehalm. Denna
innehåller 0,5 % N, 0,6 % K20 och 0,2 % P205.
Torvströ innehåller c:a 0,6 % N, 0,04 % K20 och
0,003 % P20-. Härvid är emellertid att märka, att
torvströets kväve till största delen är mycket
svår-sönderdelbart och därför föga tillgängligt för växterna.
Med hänsyn till sitt näringsinnehåll är följaktligen
halmen torvströet överlägsen.
Som underlag för djuren lämpar sig halmen bättre än
torvströet, men däremot har torvströet c:a 3 å 4 gånger
så stor uppsugningsförmåga som halmen. Där man
avser att med ströet suga upp den flytande spillningen,
är torvströet därför att föredraga. Därtill kommer
torvströets ganska stora förmåga att absorbera
ammoniak, varigenom dennas förflyktigande minskas.
Torvströgödseln låter packa sig lättare än
halmgödseln, och detta i förening med torvströets sura
reaktion gör, att brinningsförlusterna vid gödselns
lagring bliva lägre vid användning av torvströ än om
halmströ användes.
Övriga S. äro närmast att betrakta som surrogat.
G. T-n.
Strömetod, se Gödselstad.
-Stubbåker, bearbetning av
Strömmingshümjül, se Fiskeriavfall.
Strömmini|smjöl, se Fiskeriavfall.
Strömsholms hingstd?på, se Hästavel.
Ströpall, se Drivbänk.
Ströängar eller utängar kallas i Västerbottens och
Norrbottens lappmarker sådana ängar, som äro
belägna utanför fastighetens egentliga område. Se även
Nybyggen. S. E-n.
Stubb, som blir kvar efter sädesskörden, bildar vid
förmultning humus, varvid en del kväve till en tid
bindes. De i S. befintliga mineralämnena mineraliscras
så småningom och övergå liksom även det bundna
kvävet till för växterna tillgänglig näring. Om S. är
mycket besatt med skadesvampar o. d., kan det ibland
vara ändamålsenligt att försöka bekämpa dessa t. ex.
genom bränning. Se även Höstbruk. S. E—n.
Stubbe, den nedersta del av stammen, som kvarlämnas
vid trädets fällning. Fällningsskäret skall anbringas så
lågt som möjligt. I det ordnade skogsbruket utfärdas
bestämmelser om tillåten stubbhöjd, vanligen för tall
3 tum från marken och för gran vid översta rotgrenen,
med böter för överträdelse. S. innehåller värdefull ved,
men då brytnings- och huggningskostnaden är hög, sker
tillvaratagande endast vid särskilt höga vedpris. Under
vedbristcn vid tiden för världskriget 1914—18 upptogs
stubbved i stor utsträckning. För brytningen finnas
ett flertal typer av stubbrytare, såväl för handkraft
(Björnen, Exclsior m. fi.) som för häst. Stubbrytning
för odlings- och andra ändamål sker numera ofta
genom sprängning. Norrut, särskilt i Väster- och
Norrbotten, tillvaratagas tallstubbar i stor utsträckning
för tjärbränning. Därvid brytas 10—15 år gamla S.,
vilkas starkt kådrika virke upphugges i fotslånga,
smala bitar. På senare år har man börjat bryta även
färskare tallstubbar, som visat sig giva rikt
tjärut-bvte, men dock äro svårbrutna. Bränningen sker i
tjärdalar. Dalbränd tjära anses betydligt värdefullare
än ugnstjära och betalas med högre pris (se även
Tjärbränning). R. L-k.
Stubbrova, se Rova.
Stubbröta, genom svampar orsakad rötskada, som
uppträder i en trädstams nedre del. Granen skadas av
stubbtickan och honungsskivlingen. Tallen skadas
mycket sällan, men en del lövträd kunna angripas. (Se
även Gran). S. förstör veden på det angripna stället
fullständigt och föranleder kassering (lumpning) vid
avverkning. R. L-k.
Stubbticka, se Stubbröta.
Stubbåker, bearbetning av, avser ogräsets förstörande,
bekämpandet av div. växtsjukdomar och skadeinsekter
samt ökning av omsättningarna i marken. De senare
äro huvudsakligen av kemisk och biologisk natur.
Sättet för bearbetningens utförande varierar med
ändamålet med densamma. Avser man med bearbetningen
892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
