Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strålsvampsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strålsvampsjuka
Stråsädesodling
vävnad, anträffas små bildningar av typisk struktur
med i periferien strålformigt anordnade klubbor, vilket
givit upphov till benämningen strålsvamp. Ett flertal
olika bakterier kunna orsaka S. Så anträffas
Strep-tothrix (Aktinomyces) Israeli vid benaktinomykos hos
nöt och juveraktinomykos hos svin, aktinobacillen
vid S. i mjukdelarna hos nöt, stafylokocker vid
juveraktinomykos hos nöt. Man anser, att aktinomyces
förekommer på ax av sädesslag och gräs. Sjukdomen
förekommer mest i sådana besättningar, där
betesmarker och åkrar ligga sankt eller där översvämning
brukar inträffa på våren, och sjukdomen kan därför bli
stationär å vissa gårdar. Infektionen sker mest från
munslemhinnan, genom små sår, genom tungsår, genom
sår i samband med tandfällningen eller genom
tonsil-lerna. Hos nöt uppträder S. framförallt i tungan, i
käkbenen, i de lymfkörtlar, som ligga kring svalget samt
i juvret. Tungan blir ansvälld, hård och ömmande. Om
man undersöker den, kan man här genom den oskadade
slemhinnan känna förhårdnader eller ock se små röda
granulationsknutor, som genombrutit slemhinnan. I
ett längre framskridet stadium har bindväven i tungan
ökat starkt, så att hela tungan har blivit stor och
mycket hård av nästan träaktig konsistens, varför
man talar om trätunga. S. i lymfkörtlarna medför ofta
så småningom en nedsmältning, varvid körteln öppnar
sig mot svalget eller vanligare ut mot huden. S. i juvret
hos nöt synes de senaste åren ha blivit allt vanligare
särskilt i Mellan-Sverige. I en eller flera juverdelar
uppträder oömma förhårdnader, som kunna utbreda sig
diffust över hela den angripna fjärdedelen eller kännas
som ett flertal mycket hårda, tämligen väl avgränsade
knutor framför allt i juvrets centrala delar. Mjölken
visar till en början inga förändringar. Vid
bakteriologisk undersökning påvisas ibland stafylokocker. Hos
svin uppträder S. nästan endast som juveraktinomykos
i form av större knutor eller bölder i mjölkkörtlarna.
S. särskilt i tunga och lymfkörtlar, behandlas i regel
med framgång med jodpreparat och kirurgiskt ingrepp.
N. L.
Stràröta användes som gemensam benämning på flera
olika sjukdomar i stråbasen av sädesslag och andra gräs.
S. innefattar sålunda de sjukdomar, som förorsakas av
rotdödare* och stråknäckare*, samt stråfusarios (se
Fusarios) m. m. Th. Lfs.
Stråskiljare, se Skördemaskiner.
Stråsot, se Sotsvampar.
Stråsäd. Denna fodermedelsgrupp utgör det viktigaste
kraftfodret. Hit höra råg, vete, korn, havre och majs.
Torrsubstansen hos välbärgad stråsäd är mycket
konstant till sin sammansättning, vilket är
anledningen till att kornets innehåll av nyttig energi tagits
till bas i foderenhetssystemct (se Foderenhet). Råg,
vete och korn överensstämma rätt nära med varandra,
medan havren på grund av högre skalhalt har ett
betydligt större innehåll av växttråd och har därmed
lägre näringsvärde. Majsen är ett extremt
stärkelse-kraftfoder med speciellt ringa innehåll av
mineralämnen. Majsens näringsvärde är på grund härav högre
än övriga sädesslags.
Näringsvärdet framgår av följande siffror:
Råg Vete Korn Havre Majs
Torrsubstans . . 87,0 87,0 87,0 87,0 87,0
Kg per fe (g). . 1,00 0,99 1,00 1,15 0,91
» » » (s) . . 0,95 0,94 1,00 1,23 0,89
» » » (h). . 0,97 0,93 1,00 1,18 0,88
Smältbar
äggvita, 0/ 8,5 9,2 7,2 7,6 6,7
per fe (g), gram 85 95 72 87 61
Stråsädesslagen äro alla ganska äggvitefattiga. Då
reduktionstalet därjämte är lågt, blir mängden protein
per foderenhet ringa och uppgår endast till 60—90 g.
S. är ett utmärkt foder till alla djurslag. Till hästar
anses havre ha ett speciellt värde, medan korn och majs
föredras till svinen. Av brödsädesslagen ifrågakommer
dock sällan prima vara. Slösäd har lägre näringsvärde,
vilket även är fallet ined grodd vara.
Den dietiska verkan är god. På produkternas kvalitet
har sädesslagen i allmänhet ett gott inflytande. Dock
böra större gödsvin ej erhålla mera än 40 % av sitt
foderbehov i form av majs, då annars fläsket kan bli
alltför löst.
Till svin är det särskilt viktigt, att säden males fint,
då härigenom näringen utnyttjas fullständigare (se
Foderberedning och Målning). F. J-l.
Stråsädesf|rönfoder, se Grönfoder.
Stråsädesodlinfj. Stråsädesslagen, av vilka vi i vårt land
odla vete, råg, korn och havre höra till de allra äldsta
kulturväxterna, och i det primitiva jordbruket
upptager S. i regel större delen av den besådda arealen.
Så var också fallet i vårt land ända till början av
1800-talet. Vid högre utveckling av lanthushållningen
produceras fodermedel (rotfrukter och vallar),
handelsväxter, köksväxter m. m. på åkern, och S. har då en relativt
mindre betydelse. Även om S. kan bedrivas överallt,
där jordbruk är möjligt, är den framför allt
karakteristisk för de stora slättbygderna med kontinentalt
klimat, Ryssland, Nordamerika, Argentina m. fi. —
I Sverige upptar S. numera omkring 40 % av
åkerarealen. Det dominerande sädesslaget är i större delen av
södra Sverige havren, i östra Uppland blandsäd av
havre och 2-radskorn, på Öland och Gotland 2-radskorn,
i hela norra Sverige 6-radskorn. Veteodlingen är i
huvudsak koncentrerad till lerslätterna i södra och mellersta
Sverige. Med hänsyn till betydelsen i världens hushåll-
891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
