Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sinnesorgan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinnesorgan –
Ögat är synsinnets organ. Det ligger skyddat i
ögonhålan och omgives av en fettrik vävnad samt av
muskler, vilka kunna inställa ögat i olika riktningar.
Som skyddsorgan tjänstgöra även ögonlocken med
ögonhåren samt tårapparaten. Den senare består av
en mängd små körtlar, som avsöndra tårvätskan.
Denna översköljer ögongloben, som härigenom hålles
fuktig och befrias från damm, och samlas därefter i
en behållare, tårsäcken, i bottnen av ögonhålan, samt
föres därifrån genom en kanal ned i näshålan.
Ögats vägg är uppbyggd av 3 hinnor. Ytterst finns
över större delen av ögat en ogenomskinlig
bindvävshinna, senhinnan. Framtill övergår senhinnan i den
genomskinliga hornhinnan. Innanför senhinnan finnes
åderhinnan, som är mycket rik på blodkärl. Framtill
övergår åderhinnan i den färgade regnbågshinnan
(iris), som hänger lodrätt ned och delar ögat i tvenne
rum. Regnbågshinnan är försedd med en öppning,
pupillen. Genom radiärt och koncentriskt ordnade
muskeltrådar i regnbågshinnan kan pupillen, som
släpper in ljusstrålarna i ögats inre, förstoras eller
förminskas allt efter ljusets växlande styrka. Ögats
innersta hinna är näthinnan. Den innehåller särskilda
celler av en mycket egendomlig byggnad, vilka
upptaga synintrycken. Dessa celler stå i förbindelse med
synnerven, som genomborrar senhinnan och
åderhinnan i ögats bakre vägg och därefler går över i
näthinnan.
I ögats inre finnas trenne ljusbrytande vävnader:
linsen, glaskroppen och kammarvattnet. Linsen är en
glasklar, bikonvex kropp, som ligger strax bakom
regnbågshinnan. Framom linsen finnes
kammarvattnet, som är en klar vätska; bakom densamma
glaskroppen, som utgöres av glasklar, geléartad massa.
När från de föremål, som befinna sig framför ögat,
ljusstrålar inkomma genom pupillen, brytas strålarna
vid passerandet genom ögats ljusbrytande delar, och
en bild av föremålet uppkommer på näthinnan.
Härigenom retas sinnesepitelet i näthinnan och
retningen ledes genom synnerven till hjärnan.
Örat är organ för hörselsinnet. Det består av tre
delar: ytterörat med yttre hörselgången, mellanörat
eller trumhålan och innerörat. Ytterörat består av
brosk, överklätt av hud. Det tjänar till att som en
tratt uppfånga ljudvågorna och kan genom särskilda
muskler inställas i olika riktningar. Genom yttre
hörselgången, vars inre del ligger i tinningbenet,
förbindes ytterörat med trumhålan. Mot trumhålan
avgränsas yttre hörselgången av trumhinnan. Trumhålan
står genom det eustachiska röret i förbindelse med
svalget, så att luft på denna väg kan inkomma i
densamma. På trumhålans mot innerörat vända vägg
finnas tvenne med hinnor täckta öppningar, det
runda och det ovala fönstret. Mellan det ovala fönstret
- Sippsläktet
och trumhinnan äro anbringade de 3 hörselbenen,
som på grund av sin form benämnas hammaren, städet
och stigbygeln. Innerörat eller hinnlabyrinten är
inneslutet i ett rum i tinningbenet (benlabyrinten). Man
särskiljer här olika avdelningar, såsom förgården,
snäckan och de halvcirkelformiga kanalerna. Utanför
hinnlabyrinten finnes en vätska, yttervattnet, och
inom hinnlabyrinten även en vätska, innervattnet. I
hinnlabyrinten utbreder sig hörselnerven och här
förekommer sinnesepitelet.
Ljudvågor som uppfångats av ytterörat träffa
trumhinnan och sätta den i svängningar. Dessa
svängningar överföras genom hörselbenen till ytter- och
innervattnet i innerörat. Sinnesepitelet blir härigenom
retat, och retningen föres genom hörselnerverna till
centrum för hörselsinnet i stora hjärnans bark.
Känselsinnet är förlagt till huden och till vissa
slemhinnor. I läderhuden utbreda sig en rikedom av
känselnerver, vilka dels sluta med fria nervändar,
dels med särskilda känselceller eller känselkroppar.
Genom känselsinnet mottager djuret temperatur- och
beröringsförnimmelser samt uppfattning om
tillståndet i den egna kroppen, såsom förnimmelser av
hunger och törst, smärta, trötthet eller välbehag.
Luktsinnet har sitt säte i bakre delen av näsans
slemhinna, luktregionen, där s. k. luktceller
förekomma, vilka retas av luktande ämnen. För att ett
ämne skall kunna luktas, måste fina gasformiga
beståndsdelar av detsamma avskiljas och komma i
beröring med luktcellerna.
Smaksinnet är förlagt till tungans slemhinna.
Sinnesepitelet, som uppfångar smakretningarna, bildar
här små äggformiga kroppar, smaklökar, vilka stå i
förbindelse med smaknervernas förgreningar. För att
ämnen skola uppfattas av smaksinnet, måste de vara
i löst form. I. J-n.
Sinngröna, se Vintergröna.
Sinperiod, se Mjölksekretion och Sinläggning.
Sintid, se Mjölksekretion och Sinläggning.
Sintidspreparering. Härmed förstås en kraftig utfodring
med allsidigt sammansatt foder under kornas sintid.
Man kan genom S. avsevärt höja mjölkavkastningen
under påföljande laktationsperiod. I. J-n.
Sippranka, se Clematis.
Sippsläktet (Anemone) tillhör Ranunkelväxter. Till S.
höra omkring 75 arter, i regel fleråriga örter med
rotstam, trekluvna eller trefingrade blad och
en-blommig stängel. I Sverige finns fyra arter:
blåsippa (A. hepatica), vitsippa (A nemorosa),
gul-sippa (A. ranunculoides), som har gula blommor,
men för övrigt är lik vitsippan, och tofssippa
(A. silvestris), som har stor, vit, ensam blomma.
En del utländska arter odlas t. ex. A. coronaria, som
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
