Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordarter
Jordbakterier
Torvjordarna indelas i mosstorv och kärrtorv, en
indelning som är fotad på rent botaniska grunder
men som på samma gång uppdelar torven i
näringsfattig och näringsrik torv. Näringsfattig vitmossa
utgör huvudmassan i mosstorven jämte rester av en
mager vegetation av starr, ljung och tall m. m. Våra
högmossar bestå av detta torvslag. Kärrtorvens
huvudmassa kan även bestå av mossa, men är då
denna en näringsrik brunmosstorv.
Torvslagens egenskaper bero för övrigt i hög grad
på förmultningsgraden, som starkt kan växla. Torvens
förhållande till vatten är i hög grad beroende av
förmultningsgraden. Den högförmultnade torven brukar
vara mycket svårgenomsläpplig. Detta är även fallet
med en del torvslag i oförmultnat tillstånd. pH-värdet
är särskilt hos vitmosstorven lågt och kalkhalten ringa.
Om förmultnad torv blivit omlagrad av rinnande
vatten, benämnes den dy, kärrdy eller sjödy.
Torvbildningarnas underlag brukar ofta utgöras av
gyttja, som också är en organisk substans, utgörande
bottenfällning av plankton* och alger m. m. Vanligen är
gyttjan uppblandad med ler i mer eller mindre grad.
Lergyttja och gyttjig lera angiva olika grad av
lerin-blandning. Den organiska substansen i gyttjan
innehåller rel. mycket äggviteämnen med åtföljande hög
kvävehalt. Även svavelhalten är relativt riklig. Gyttja
i förruttnelse luktar av svavelväte. Vid
oxidationsprocesser, som försiggå i de genomluftade övre
markskikten, oxideras svavel till svavelsyra och en starkt
sur reaktion uppstår, som kan vara direkt växtskadlig,
särskilt är detta fallet hos den rena gyttjan. Med den
sura reaktionen följer, att järn och aluminium hålles i
lösning, i aktivt tillstånd, vilket gör att fosforsyran
utfälles i svårlösliga föreningar. Gyttjan visar stark
fosforsyrebrist. Vid bearbetning blir jordstrukturen
lös och pulver-formig. Älven är genomdragen av breda,
permanenta torksprickor, varför gyttjemark är
själv-dränerande. Jfr även Torv och Myr. S. J.
Jordavsöndrinj|, se Jorddelning.
Jordbakterier. Jorden är de flesta bakteriearters
ursprungliga och naturliga hemvist. De leva där i de
ytterst tunna vätskehinnor, som omgiva varje liten
jordpartikel.
Antalet bakterier och övriga mikroorganismer i
åkerjorden kan växla från några få tiotusental till mer än
100 millioner på 1 g jord. I torr, sandig, mullfattig
jord, likasom i allmänhet i sur jord, är bakteriehalten
låg, medan neutrala eller alkaliska, mullrika lerjordar
äro de bakterierikaste. I allmänhet står
bakteriemängden i direkt förhållande till jordens halt av lösliga
organiska ämnen och därigenom även till mullhalten,
under förutsättning av att övriga kemiska och
fysikaliska förhållanden i jorden äro gynnsamma. Mängden
av bakterier är rätt låg i det allra översta ytlagret, där
sol och uttorkning hämma deras utveckling, men
störst i lagret från omkring 1 cm under ytan ned till
2—-3 dm djup, alltså i matjordslagret. I detta finnas
nämligen de bästa betingelserna för bakterielivet,
såsom organisk och oorganisk näring, lufttillträde,
passande reaktion och fuktighetsgrad. Sedan avtager
bakteriehalten rätt hastigt mot djupet och upphör
2—3 m under jordytan. På detta djup är nämligen
såväl organisk näring som lufttillträdet otillräckligt
för bakterielivets bestånd, varjämte jorden likasom
ett filtrum kvarhåller bakterierna i de övre skikten.
Antalet växlar under olika årstider och har befunnits
vara störst i september och i februari men minst i juli
och november. Detta kan förklaras därmed, att
bakteriernas förökning mattas efter den livliga utvecklingen
under våren och hämmas av sommartorka men
gynnas av eftersommarens varma och fuktiga väderlek;
det stora antalet under vintern kan (enl. Barthel)
möjligen vara skenbart, förorsakat av att jordens
frysning spränger sönder bakterieklumparna, vilka därför
efter spridning i plattkulturer giva upphov till ett
större antal kolonier.
Arter. Jorden hyser vitt skilda arter av bakterier
och andra mikroorganismer, såsom mögelsvampar
och strålsvampar, jästliknande svampar, lägre alger
och protozoer, vilka alla på olika sätt bidraga till
växtnäringsämnenas omsättning. Bakterierna spela
dock härvid den främsta rollen, därefter
strålsvam-parna. Av J. förekomma ett otal arter, tillhörande
alla bakteriernas olika formgrupper, såsom kocker,
sporbildande och icke sporbildande stavar, vibrioner
och spiriller (se Bakterier). Såväl exklusivt aeroba
som exklusivt anaeroba förekomma om varandra,
varigenom de förra möjliggöra de senares utveckling,
i det att de absorbera markluftens syre och sålunda
skydda anaeroberna för detta.
J:s betydelse i naturens hushållning består däri,
att de sönderdela i jorden befintliga organiska ämnen,
så att kvävet och kolet i dessa slutligen överföras i
för växterna assimilerbar form. Dem förutan skulle
alltså ej något högre växtliv kunna bestå.
Äggviteämnena och andra kvävehaltiga föreningar
sönderdelas av olika förruttnelsebakterier till enklare
sammansatta föreningar, som sedan av ammoniakbildande
bakterier (vanligen små, icke sporbildande stavformer,
såsom Bacterium fluorescens, B. caudatum m. fi.)
vidare sönderdelas under ammoniakbildning. Vissa
förruttnelsebakterier kunna föra sönderdelningen ända
till ammoniak, som oxideras av salpeterbakterierna
först till nitrit sedan till nitrat (nitrifikation). Sålunda
överföres kvävet från organiska föreningar till
oorganiska, som kunna assimileras av växterna och användas
till uppbyggandet av nya äggviteämnen. En del J.
kunna under vissa förhållanden, nämligen vid rik
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
