Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordarter
Jordarter
resp. mojordens egenskaper, att det ansetts
nödvändigt införa begreppen svagt lerig sand resp. mo.
Vid starkare lerinslag, mellan 15 och 30 %,
framträder lerkaraktären, i det att J. hårdnar vid torka och
har i fuktigt tillstånd svagt plastiska egenskaper
(formbarhet). De benämnas med ett gemensamt namn
lättleror. Moleror och mjålleror, våra mest flytbenägna
och lättast skorpbildande J., höra hit. I praxis gå de
under olika namn, björkleror, skorpleror eller backleror.
Hygroscopicitetstalet uppgår till 3—4.
Vid ännu högre lerhalt bliva de plastiska
egenskaperna mera framträdande, vi komma in i de egentliga
eller de plastiska lerornas grupp. För att räknas hit
skall formbarheten eller plasticiteten vara så
framträdande, att jorden kan utrullas till smala trådar.
Som övergångsled till lättlerorna har uppställts
klassen mellanleror. De likna lättlerorna däri, att de kunna
bilda skorpa, som kan vara besvärlig att bryta.
Ler-h alten är vanligen 30—40 hygroskopicitetstalet
4—7.
Ligger hygroskopicitetstalet mellan 7 och 10
benämnes J. styv lera. Lerhalten är då vanligen 40—60 %.
Vid ännu högre lerhalt betecknas leran som mycket styv.
Denna sistnämnda har i fuktigt tillstånd en mycket
seg, beckig konsistens. Den är starkt krympande och
får efter tjälning en lucker, grynig struktur. Leran
blir då lätt att bearbeta trots sin styvhet. Om
mull-halten samtidigt är hög, räknas J. till våra bästa
åkerjordar. I Östergötland benämnas denna jord dungjord.
Som allmän regel benämnes J. efter den korngrupp,
som förekommer i så stor procent, att den ger sin
karaktär åt J. Korngruppen i fråga är då som regel hos våra
sedimentära J. i maximum. Vad beträffar leret, kan
denna fraktion, utan att vara maximalt
förekommande, giva lerkaraktär åt J.
Det finnes emellertid en grupp J., där
kornstorleks-analysen visar en jämnare fördelning mellan de olika
korngrupperna och där intet deciderat maximum
förekommer, utan där flera korngrupper kunna
förekomma i ungefär samma mängd. Dessa J. sägas vara
osorterade, och hit höra våra moräner (de lerfria även
kallad pinnmo), som just på grund av sitt
bildningssätt erhållit en osorterad karaktär. Betecknande för
dessa är mineralpartiklarnas täta lagring, porvolymen
blir därför låg och genomsläppligheten relativt liten.
Allt efter moränavlagringen har grus, sand, mo eller
lerkaraktär, betecknas den som morängrus, moränsand,
moränmo eller moränlera. Benämningarna grusig morän
o. s. v. äro också använda. I våra vanliga
urbergs-moräner är lerhalten låg, i allmänhet under 5 %.
Av skilda anledningar kan lerhalten även i dessa bliva
något högre. Sådan morän betecknas som svagt lerig
och är en bättre skogs- och åkerjord än den lerfattiga
moränen.
Markens ytliga lager äro normalt uppblandade med
material av organiskt ursprung. På icke odlad mark
hopar sig växtavfall på markytan, vilket tillsammans
med levande vegetation av mossor, ris m. m. i vissa
fall ger upphov till s. k. ràhumustäcke. I andra fall är
växtavfallet mera intimt inblandat i mineraljorden.
I odlad mark bidrager bearbetningen till den organiska
substansens inblandning. Vid förmultningen * uppstår
vad som benämnes humus* (mull eller mullämnen), som
är gemensamt namn för jordens organiska substans i
olika förmultningsgrader. Den kemiska naturen hos
förmultningsprodukterna har länge varit oklar. Under
senare tid har dock kunnat påvisas, att en del av
humusen i åkerjorden eller mullen består av
osönderdelad lignin och cellulosa. Huvudbeståndsdelen av
vad som tidigare med ett gemensamt namn benämnts
mullsyror utgöres av verkliga humussyror och
dessutom av en hel del tidigare kända organiska syror,
garvsyror, stearinsyra, oxalsyra, bernstenssyra m. fi.
samt humussyrornas salter, företrädesvis kalk och
järnhumater. Av växternas äggviteämnen uppstå,
fosfatider, aminer, aminosyror m. m., som ingå i mullen.
En del härav leder sitt ursprung från bakterier och
andra organismer i jorden.
För växterna är mullen av synnerligen stor vikt.
Humussyrorna och den vid förmultningen alstrade
kolsyran bidraga starkt till mineralpartiklarnas
förvittring och lösliggörandet av näringsämnena. Mullen
är dessutom växternas förnämsta kvävekälla i den
mån äggvitekvävet överföres i upptagbar form. Likaså
torde en del av växternas fosforsyrebehov fyllas av
vid förmultningen mineraliserad fosforsyra. Även ur
fysikalisk synpunkt är mullen av stor vikt. Jordens
vattenkapacitet ökas, och jorden blir i allmänhet mera
porös och lättbearbetad. På grund av mullens stora
betydelse kallas det mullhaltiga ytskiktet också vanligen
matjord.
Förmultningen försiggår dels genom direkt oxidation,
dels via mikroorganismer, för vilka mullen är
energikällan. Förmultningshastigheten är i viss mån beroende
av förhållandet C/N i mullen. Omsättningen kan ökas
genom intensiv bearbetning, såsom vid trädesbruk,
likaså har kalk av gammalt ansetts tärande på mullen.
I våra åkerjordar av fastmarkstyp håller sig
mull-halten vanligtvis mellan 3 och 6 %. Mullhalten är då
normal, och jorden betecknas som mullhaltig. Vid
lägre mullhalt än 3 %, vilket kan vara fallet å torra
sandjordar eller å lerjordar i torrläge, eller då vid
djupbearbetning mycket alv inblandats, säges jorden vara
mullfattig. Vid mullhalt högre än 6 % och upp till 15 %
betecknas jorden som mullrik. Jordar med högre
mullhalt än 15 % och upp till 40 % benämnas sandiga
resp. leriga malljordar och bilda övergångsled till de
organogena torvjordarna.
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
