Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordanalys ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jordanalys -
3) Bestämning av jords glödgningsförlust sker genom
upphettning i låga eller ugn till temperaturer som i regel
ligga mellan 650°—900° C. Den anges i % av torr jord.
4) Jordens volymvikt erhålles, om man medelst
cylinder eller annat lämpligt instrument uttager en
viss jordvolym i naturlig lagring samt väger provet
och dividerar vikten med den uttagna volymen.
5) Jordsubstansens specifika vikt erhålles, om man
dividerar jordens vikt med jordsubstansens volym.
Denna bestämmes i pyknometer sålunda: jorden
placeras i pyknometern och väges. Därefter fylles
pykno-metern med lämplig vätska samt väges ånyo. Volymen
av den av jorden undanträngda vätskan är
jordsubstansens volym.
6) Med jordens hygroskopiska vatten menar man
det vatten utöver konstitutions- och kristallvatten,
som jorden håller, då den står i jämvikt med atmosfär
av viss fuktighet. Bestämmes enl. Mitscherlich i jämvikt
med luft av 96 % och enl. Puri m. fi. i jämvikt med 50
% rel. luftfuktighet. Hygroskopisiteten kan anses
vara ett diffust uttryck och motsvarar väl oftast
summan av det direkt till elementärpartikeln bundna
vattnet, hydratationsvattnet och osmotiskt inbiberade
vattnet.
7) Jords bevätningsvärme är den värmemängd, som
utvecklas, då torr jord fuktas och som förorsakas av
att fritt vatten övergår i bunden — orienterad — form
och därvid mister en del av sin energi, som i stället
övergår i värme. Bevätningsvärmeutvecklingen
bestämmes i kalorimeter. Såväl jordars hygroskopisitet som
deras bevätningsvärme användas som uttryck för
substansens totala partikelyta eller med andra ord
finleksgraden.
8) Jordens struktur, uppkommer därigenom, att de
mekaniska elementen under inverkan av de
ultra-mekaniska bilda större eller mindre aggregat.
Strukturen bestämmes antingen direkt, varvid följande tre
huvudmetoder användes a) jorden uppdelas medelst
sållning i olika fraktioner, b) detsamma sker genom
sållning under vatten, d. v. s. bestämning av
vattenstabila aggregat, c) mikroaggregaten bestämmas, eller
också skaffar man sig ett indirekt mått på strukturens
beskaffenhet. De indirekta metoderna äro av två slag.
a) Man bestämmer genomrinningshastigheten för vatten
eller b) man bestämmer jordens porositet eller porvolym.
Man brukar skilja mellan kapillär och icke kapillär
porositet och förhållandet mellan dessa anges av ryska
forskare ha stor betydelse för vegetationens trivsel.
Den kapillära porositeten bestämmes genom att låta
jordprov i naturlig lagring kapillärt mättas nerifrån,
varefter det sålunda upptagna vattnet bestämmes. De
porer och sprickor, som äro luftfyllda, bestämmas
enkelt exempelvis enl. den svenska s. k.
porosimeter-metoden. Denna tillgår så, att jorden inneslutes i ett
- Jordanalys
tätt kärl, som står i förbindelse med ett
manometersystem. Genom att förändra volym och tryck hos den
inneslutna luften kan man med tillhjälp av Boyles
lag beräkna luften i jorden.
Vattenhalten vid full vattenmättning brukar kallas
vattenkapacitet och den luft jorden då håller benämnes
luftkapacitet.
9) Jordens pF-värde är logaritmen för den
vattenpelare i cm, vars tryck motsvarar jordens sugning vid
olika fuktighetshalt.
Ett flertal andra fysikaliska J. förekomma t. ex.
bestämning av jords plasticitet, vissningspunkt,
krympning, svällning etc., samt mikroskopiska,
spektrografiska och andra undersökningar av själva
ursprungsmaterialet.
B. Kemiska J. Se även A 2 och 3. 1) Kemisk
totalanalys av jord och likaså bestämning av totala
mängden av ett visst grundämne i jord får endast i
undantagsfall större tillämpning, emedan ett och samma
grundämne kan ingå som beståndsdel i jord på flera olika
sätt, vilket gör, att en totalanalys blir av mindre värde.
Olika jordar varierar till sin kemiska sammansättning
mången gång i utomordentligt hög grad, men dess
värde som odlingsjord behöver därför ej
tillnärmelsevis växla i motsvarande grad.
2) Bestämning av humushalten eller mullhalten i
jord sker ofta så, att man enl. A 3 ovan bestämmer
glödgningsförlusten samt från densamma gör vissa
avdrag beroende på lerhalten. I andra fall
bestämmes halten organiskt C i jorden antingen på torra vägen
genom förbränning av den organiska substansen och
uppsamling av den bildade kolsyran eller på våta
vägen genom oxidation av humusen med kromsyra
eller annat kraftigt oxidationsmedel. I båda fallen
utgår man från att humusen innehåller 58 % C och
multiplicerar sålunda den funna C-halten med 1,724.
Ett flertal andra metoder finnas.
3) Jordens reaktion eller pH-värde (surhetsgrad)
bestämmes numera oftast elektrometriskt med kinhydron
antingen i vattensuspension eller i jorduppslamning i
n/1 KC1. Kännedom om pH-värdet ger på de svenska
jordarna ofta en god vägledning vid bedömning av
kalkbehovet.
4) Jordens gödslingsbehov. De kemiska metoderna
för bestämning av jordars gödslingsbehov ha
företrädesvis tagit sikte på bestämning av fosforsyra och kali.
Gemensamt för alla är, att man med ett
extraktions-medel söker lösa ut viss del av den i jorden förefintliga
fosforsyran resp. kalit samt att finna sambandet
mellan den utvunna och den för växterna tillgängliga
mängden av resp. växtnäringsämnen.
Extraktions-medlen växla från kungsvatten till urkokt destillerat
vatten. Vanligast är, att man använder något relativt
svagt men kraftigt buffrat extraktionsmedel ofta
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
