Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gröe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gröe
Grönfoder
talet, men den har först på senare är fått någon
nämnvärd spridning. Den är föga variabel; odlingsmaterialet
är mest av dansk eller tysk härkomst; numera finnes
dock en svensk stam, Hammenhögs original sengröe.
Arten trivs bäst på fuktiga mulljordar och torvjordar.
På dessa är den vanligen underlägsen timotejen i
avkastning under första året men ger senare högre skörd
än denna. Den är ett utpräglat slåttergräs, ätes ej
gärna av kreaturen i färskt tillstånd men ger ofta
rekordartade skördar av ett mjukt, fint hö. Beståndet
håller sig väl slutet och släpper ej gärna in ogräs. Den
uthärdar ganska högt grundvatten men går ej bra till
i torra lägen. Fröets 1000-kornvikt är 2,5 g, för
stats-plombering kräves 85 % renhet, 75 % grobarhet, högst
15 000 ogräsfrön, därav högst 200 svårare, pr kilogram.
Lundgröe (Poa nemoralis), ett i skogar och lundar
vanligt gräs, som mycket påminner om föregående
art, från vilken den dock skiljer sig därigenom, att den
ej skjuter sensommarskott; den ger med andra ord
mycket ringa återväxt. Den kan användas för insådd
på skuggiga platser, men skall icke klippas. Fröets
1000-kornvikt år 2,5 g; för statsplombering fordras
85 % renhet, 70 % grobarhet, högst 25 000 ogräsfrön,
varav högst 200 svårare, pr kilogram.
Bergsgröe (Poa compressa) är ett på torra platser,
berg, grusbackar m. m. tämligen allmänt, ganska
låg-vuxet gräs med krypande rotstock och plattade strån.
Någon praktisk betydelse har det ej.
Vi t gröe (Poa annua), ett mycket vanligt lågvuxet
gräs, som skiljer sig från alla andra arter av släktet
därigenom, att det är ettårigt; det påminner f. ö. om
späda former av ängsgröe. Uppträder som ogräs i
trädgårdar. En art, som ofta förväxlas med P. annua är
den perenna Poa supina.
Jfr även Jättegröe. H. O-d.
Grönfoder är den i friskt och saftigt tillstånd använda
skörden av en del kulturväxter, framför allt
baljväxter och stråsäd. Odlingen av G. i Sverige började
under sista hälften av 1800-talet. Den uppodling av
ängsmarkerna, som vid denna tid igångsattes, drev
fram odlingen av G. Det visade sig nämligen
nödvändigt att på odlad mark producera ett näringsrikt foder,
som kunde ersätta gräset från ängsmarkerna. Viktigast
är G. för slättbygderna, där den intensiva
jordbruksdriften på många håll gjort odlingen av säd och
baljväxter såsom G. oumbärlig. Arealen säd till bete och
G. i Sverige år 1937 utgjorde c:a 100 000 ha.
Som tidigt G. odlas ofta en blandning av råg och
luddvicker, mera sällan vete och luddvicker.
Blandningen, av vilken vanligen användes en utsädesmängd
av 100—125 kg råg och 50—100 kg luddvicker, sås på
hösten. Skörden kan företagas i slutet av maj eller i
början av juni följande år. G. med denna
sammansättning kan endast användas en kort tid, 10—14
dagar, då rågen ganska snart blir grov och olämplig
för utfodring. Den tidiga skörden gör, att jorden samma
år kan användas för sådd av sent G. Luddvicker är
icke strängt bunden till bestämda jordar utan trivs
på såväl styva leror som lätta sandjordar.
Då det tidiga G. tagit slut, bör den första skörden
av lucern kunna ske. Viktiga grönfoderodlingar äro
nämligen såväl lucern- som klövervallarna. Skördarna
från lucernvallarna användas nog oftast för G., medan
av skördarna från klövervallarna den första vanligen
användas för höberedning och den sista som G.
Bidragande härtill är svårigheten att vid tidpunkten för
andra skörden torka densamma.
Vanligt G. eller sommargrönfoder består av en
blandning av ärter, vicker och stråsäd, (havre eller korn).
Baljväxterna äro de näringsrikaste i denna blandning
och bli inte lika snabbt som stråsäden grova och
otjänliga för utfodring. De böra därför ingå i betydligt större
mängd än stråsäden och utgöra minst 2/3 av
blandningen. Ärterna lämna högre avkastning än vickern,
men äro icke lika begärliga för djuren. Proportionen
mellan ärter och vicker bör därför avvägas med hänsyn
till dessa synpunkter. Några generellt giltiga siffror
för den lämpligaste blandningen kunna inte angivas.
Sortval, klimatområden, jordarter, såtider m. m.
inverka på blandningarnas sammansättning. Som
stråsäd bör helst väljas en bredbladig och stråstyv
havre-sort. Utom betydelsen för grönfoderblandningens
utfodringsvärde och smaklighet har den nämligen en icke
obetydlig uppgift i att hålla uppe baljväxterna. I
grönfoderblandningar, där av någon anledning stråsäd
ej ingår, brukar man medtaga åkerbönor till 5 å 10%
av utsädesmängden för att på detta sätt erhålla växter,
som bära upp baljväxterna.
Sådden av vanligt G. sker på våren och bör
företagas i omgångar. Första sådden sker, så snart jorden
kan bearbetas, andra omedelbart efter det egentliga
vårarbetets slut och tredje ytterligare ett par veckor
senare. För den första sådden användes en blandning
av tidiga sorter och för den sista av medelsena till
sena. Högsta fodervärdet har G., om det avbetas vid
tiden för blomningen. Numera är det tämligen allmänt,
att det skifte i växtföljden, som skulle vara träda,
användes för grönfoderodling. Oftast medhinnas då
mycket väl trädesbearbetningen efter avbetningen av
G. Är procenthalten baljväxter i G. stor, utgör detta
också en god förfrukt till höstsäden.
G., som skördas för torkning, ger grönfoderhö.
Förlusterna vid en dylik torkning bli dock ganska stora,
beroende på att baljväxterna i torkat tillstånd lätt
smulas sönder.
Till sent G. räknas, utom sista skörden av lucern,
rovor, som utfodras ej blastade, fodermärgkàl samt fram-
22—905197
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
